Den svenska regeringens politik att sänka priset på bensin och diesel har väckt stark kritik från landets fordonsindustri. Medan Sveriges tre största privata företag – Scania, AB Volvo och Volvo Cars – investerar mångmiljardbelopp i elektrifiering, gör samtidigt staten det billigare att fortsätta använda fossila bränslen. Detta har skapat en situation som många industriledare menar är direkt motsägelsefull.

För många svenskar, särskilt de som bor på landsbygden, är billigare drivmedel en välkommen lättnad. Där är bilen inte en bekvämlighet utan en nödvändighet för att ta sig till jobbet, mataffären och vårdcentralen. Efter en period med hög inflation och räntehöjningar har många hushåll dessutom en ansträngd ekonomi. Men enligt kritikerna förändrar inte dessa omständigheter det faktum att politiken arbetar i motsatt riktning mot näringslivets satsningar och klimatmålen.

Christian Levin, vd för Scania, uttryckte sig mest tydligt i en intervju med Dagens Nyheter i maj när han sa: ”Vi måste ha högre bränslepriser.” Hans förklaring är direkt och oförblommerad. Scania satsar hela företagets framtid på elektrifiering, och misslyckas denna omställning hotas bolagets långsiktiga överlevnad – tillsammans med 22 000 svenska jobb.

Levin står inte ensam med sin kritik. Även Martin Lundstedt från AB Volvo och Håkan Samuelsson från Volvo Cars har riktat liknande invändningar mot den svenska regeringens drivmedelspolitik. Det handlar inte om klimataktivister eller miljörörelsen, utan om kärnan i svensk industri. Dessa tre företag har tillsammans över 60 000 anställda i Sverige, och runt dem verkar en fordonsindustri som totalt sysselsätter omkring 200 000 människor.

Industrins budskap är enkelt att förstå: Företagen investerar stora summor för att lämna oljan bakom sig, medan regeringen samtidigt gör det billigare att fortsätta använda den. Detta står dessutom i strid med Internationella energiorganet IEA:s uppmaningar om att minska oljeanvändningen för att undvika en global oljekris.

Sverige har sänkt bensin- och dieselpriserna genom både lägre skatt och kraftigt sänkt reduktionsplikt. Resultatet är slående: Bensinen är nu omkring 30 procent billigare än i Norge och Finland, och nästan 40 procent billigare än i Danmark. Endast Malta har lägre bensinpris inom EU. Detta får konkreta konsekvenser för klimatomställningen.

Det finns tre huvudsakliga metoder för att minska vägtrafikens utsläpp: mindre trafik, mer biodrivmedel och fler elfordon. Regeringens politik har enligt kritikerna försvagat samtliga tre. Billigare drivmedel ökar bilkörningen och gör kollektivtrafik mindre attraktiv. Den sänkta reduktionsplikten har minskat andelen biodrivmedel på marknaden. Detta innebär att elektrifieringen måste bära en ännu större del av omställningsbördan.

Utvecklingen syns tydligt i statistiken. Sverige har gått från att vara ett nordiskt föregångsland till att ha den lägsta elbilsandelen i Nordens nybilsförsäljning. Klimatpolitiska rådet har konstaterat att regeringens politik aktivt bromsar elektrifieringen, bland annat genom att göra fossila drivmedel billigare i förhållande till eldrift.

Samtidigt kvarstår målet att vägtrafikens utsläpp ska minska med 70 procent till 2030 jämfört med 2010. Sverige rör sig dock allt längre bort från detta mål. Att försvaga alla tre tillgängliga verktyg för utsläppsminskning samtidigt som målen står kvar har beskrivits som mer likt önsketänkande än konkret klimatpolitik.

Konjunkturinstitutet gjorde strax före jul en beräkning av vad som skulle krävas om bensinpriset ensamt skulle användas för att pressa ned konsumtionen så mycket att klimatmålet inom transporter nås: 50 kronor per liter år 2030, räknat i 2024 års penningvärde. En sådan prisnivå framstår som helt orealistisk i den nuvarande politiska debatten.

Situationen skapar en svår avvägning mellan kortsiktig ekonomisk lättnad för hushåll och långsiktig klimatomställning. För fordonsindustrin är det en fråga om företagens framtid och tiotusentals jobb. För politiken är det en fråga som få partier verkar vilja ta i, särskilt inte under ett valår. Samtidigt tickar klockan mot 2030, och gapet mellan mål och verklighet fortsätter att växa.