L ökar i nya mätningen – trots ”piss in i tältet”

En färsk opinionsmätning visar att Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – successivt knappar in på oppositionen. Samtidigt präglas samarbetet av allt tydligare interna spänningar. Uttrycket ”pissa in i tältet”, som klimatminister Romina Pourmokhtari (L) använt, har blivit en symbol för hur partierna ibland motarbetar varandra.

Enligt den nya mätningen har avståndet mellan blocken minskat. Oppositionen, med Socialdemokraterna i spetsen, är dock fortfarande större. S-ledaren Magdalena Andersson kan med viss tillförsikt se hur S behåller positionen som Sveriges största parti.

Tidösamarbetet, som bygger på den överenskommelse som slöts mellan de fyra partierna efter valet 2022, har varit omdiskuterat från start. Samarbetet innebär att SD stödjer regeringen utan att sitta i den. M, KD och L innehar ministerposterna, medan SD får inflytande över politikens inriktning. Modellen har gett regeringen möjlighet att driva igenom stora reformer, men den har också skapat en udda politisk dynamik.

Den senaste tidens interna kritik har framför allt handlat om klimatpolitiken och synen på kriminalitet. Romina Pourmokhtari, som är Liberalernas enda minister, har hamnat i skottlinjen för sitt försvar av klimatpolitiken. Hennes uttalande om att samarbetspartierna ”pissar in i tältet” kan tolkas som en frustration över att SD och andra partier inte fullt ut stödjer den politik som regeringen kommit överens om.

Inom Tidöpartierna finns också en påtaglig oro för att de inbördes konflikterna ska skada förtroendet hos väljarna. Väljare som röstade på M eller KD i hopp om en stramare migrations- och kriminalpolitik kan ha svårt att förstå varför partierna bråkar. Samtidigt kan SD:s väljare känna sig åsidosatta när deras partiledare Jimmie Åkesson måste kompromissa i Tidöavtalets anda.

Ryktena om alternativa regeringskonstellationer har samtidigt blivit allt flitigare. I politiska kretsar diskuteras allt från en borgerlig regering utan SD till en blocköverskridande uppgörelse med Socialdemokraterna i vissa frågor. Frågan är dock vad som faktiskt är genomförbart. M och KD har upprepat gånger avvisat ett regeringssamarbete med S. L är splittrat i frågan, men har i regeringsställning valt att följa Tidöavtalet. SD har gjort klart att de inte kommer att acceptera att marginaliseras i en framtida regeringsbildning.

En möjlighet är en minoritetsregering med M, KD och L, där SD får rösta för eller lägga ner sina röster i enskilda frågor. Men en sådan konstruktion skulle vara skör och beroende av SD:s välvilja i varje omröstning. Den skulle också kräva att L accepterar ett ännu tydligare avstånd till SD, vilket skulle kunna splittra partiet internt.

Ett annat scenario är att Socialdemokraterna tar över regeringsmakten vid nästa val. En sådan regering skulle troligen behöva stöd från Vänsterpartiet och Centerpartiet, vilket skulle kräva kompromisser åt båda håll. Men med nuvarande mätning är det långt ifrån givet att oppositionen kan bilda en stabil majoritet.

Det politiska landskapet i Sverige har under senare tid blivit alltmer fragmenterat. Väljarna rör sig mellan blocken, och partierna har svårt att bygga långsiktiga allianser. Tidöpartiernas framgångar i mätningen kan ses som ett tecken på att samarbetet trots allt fungerar i praktiken, men de interna spänningarna riskerar att undergräva detsamma.

Pourmokhtaris citat har väckt stor uppmärksamhet. Det är ovanligt att en minister använder ett så vardagligt och grovt språk om sina samarbetspartners. Uttalandet kan också läsas som ett tecken på att Liberalerna, som är det minsta partiet i Tidökonstellationen, kämpar för att hålla sin egen profil samtidigt som de måste förhålla sig till SD:s dominans.

För närvarande tyder ingenting på att regeringssamarbetet är på väg att spricka. Men mätningen som visar att Tidöpartierna knappar in innehåller en paradox: ju mer de ökar i stöd, desto större blir risken att de interna striderna trappas upp, eftersom varje parti vill ta åt sig äran. Den närmaste tiden lär därför bjuda på fortsatta diskussioner om vilken regering Sverige kan få efter nästa val.

Frågan om vilka regeringsalternativ som är möjliga är i grunden en fråga om vilka kompromisser partierna är beredda att göra. I dagens politiska klimat, där ideologiska skillnader ofta väger tungt, tycks inget alternativ vara vare sig enkelt eller självklart. Det enda som är säkert är att de kommande månaderna blir avgörande för hur det politiska landskapet formas.