Myndigheten för delaktighet (MFD) har under året hamnat i centrum för en intensiv debatt om framtiden för ledarhundsverksamheten i Sverige. Efter stark kritik från användarorganisationer har myndigheten reviderat sina planer för upphandling av ledarhundar, men kritikerna menar att problemen är långt ifrån lösta.

Kontroversen började i somras när MFD lade fram ett förslag om att endast upphandla 20 ledarhundar inför 2027, en drastisk minskning från årets 33 hundar. Förslaget väckte omedelbar upprördhet bland landets synskadade och deras organisationer, som ser ledarhundarna som en avgörande förutsättning för ett aktivt och självständigt liv.

Efter intensiv kritik och påtryckningar har myndigheten nu höjt antalet till 30 ledarhundar för nästa år. Men även denna reviderade siffra innebär fortfarande en minskning med tio procent jämfört med nuvarande nivå, vilket fortsatt oroar användargrupperna.

Karin Hjalmarson, som representerar de synskadade i frågan, ser den ändrade hållningen som ett delvist framsteg men menar att myndighetens hantering av hela situationen lämnar mycket övrigt att önska. Hon betonar att det faktum att MFD ändrade sig visar att det lönar sig för brukarna att göra sin röst hörd, men konstaterar samtidigt att många fundamentala frågor kring verksamheten fortfarande är obesvarade.

Bakgrunden till den nuvarande situationen går tillbaka till 2024, då MFD övertog huvudmannaskapet för ledarhundsverksamheten från Synskadades riksförbund. I samband med övertagandet gavs även landets regionala syncentraler ett större ansvar i processen för tilldelning av hundar. Kritikerna menar att denna omorganisation har lett till en försämring av verksamheten och skapar onödiga hinder för de synskadade som är i behov av en ledarhund.

I Sverige har för närvarande 265 gravt synskadade personer ledarhund. När man sätter denna siffra i relation till befolkningsstorleken framstår antalet som anmärkningsvärt lågt jämfört med övriga nordiska länder. Av landets cirka 30 000 gravt synskadade är det alltså mindre än en procent som har tillgång till denna form av hjälpmedel.

Hjalmarson, som själv haft fem ledarhundar sedan 1989, ifrågasätter starkt myndighetens slutsats att efterfrågan på ledarhundar skulle ha minskat drastiskt. Hon menar tvärtom att antalet synskadade som skulle kunna få ett mer aktivt liv med hjälp av en ledarhund borde vara betydligt högre än i dag. Som exempel nämner hon en medlem i Synskadades riksförbund som under ett helt år inte kunnat ansöka om ledarhund eftersom det nödvändiga mötet med den regionala syncentralen inte kommit till stånd.

Dialogen mellan myndigheten och användarorganisationerna verkar också ha betydande brister. I veckan reste en delegation till MFD:s huvudkontor i Stockholm för att överlämna ett öppet brev till myndighetens ledning, men ingen person i chefsställning var beredd att ta emot dem. Hjalmarson beskriver myndighetens agerande som nonchalant och ovärdigt en statlig myndighet.

Sofie Trulsson, sektionschef på MFD, tillbakavisar dock en del av kritiken. Hon betonar att det aldrig fattats något formellt beslut om att antalet ledarhundar skulle minska till 20, utan att detta var en siffra som diskuterades i ett tidigt skede av utredningen. Enligt Trulsson har myndigheten sedan dess analyserat historisk data, gått igenom aktuella siffror och tagit till sig synpunkter från det användarråd där flera av de synskadades organisationer är representerade.

Trulsson framhåller att myndigheten arbetar kontinuerligt för att utveckla verksamheten och att det finns en löpande dialog med användarrådet. På det senaste mötet diskuterades enligt henne vad som fungerat bra och mindre bra i verksamheten, och hon beskriver arbetet som en pågående utvecklingsprocess där myndigheten och användarrådet tillsammans söker de bästa lösningarna.

En ledarhund kostar cirka 350 000 kronor att föda upp och dressera. MFD har ramavtal med två uppfödarföretag som ansvarar för denna specialiserade verksamhet. Hundarna placeras hos den synskadade vid cirka två års ålder och pensioneras vanligtvis när de är elva år. Om föraren inte längre uppfyller kraven för att disponera hunden kan den återtas av myndigheten.

Trots myndighetens försäkringar om kontinuerlig utveckling kvarstår oro bland landets synskadade om framtiden för ledarhundsverksamheten och tillgången till detta avgörande hjälpmedel för ett självständigt liv.