M-källa: ”Kan inte låta SD definiera högerpositionen”

Det var en uppenbart besvärad statsminister som korsade det sovande Visby i den tryckande sommarvärmen. ”Det är inte kavajväder i dag”, konstaterade Ulf Kristersson på väg till morgonens första utfrågning under Moderaternas dag i Almedalen. Han var inte ensam om den mulna uppsynen. Natten innan hade Sverige förlorat VM-matchen mot Japan, och några veckor tidigare hade Aftonbladet publicerat uppgifter om Kristerssons fru Birgitta Ed och Fållöknastiftelsen.

Opinionsläget var minst sagt bekymmersamt för statsministern. SCB:s stora partisympatimätning i början av juni visade att det skiljde 13 procentenheter mellan blocken, till fördel för Magdalena Andersson och oppositionen. Frågan väcktes om beskedet att släppa in Sverigedemokraterna i en eventuell regering var en missbedömning. I Tidösamarbetet bråkades det öppet om SD:s krav på att ta bort permanenta uppehållstillstånd – Liberalerna vägrade, KD vacklade och för M var frågan inte prioriterad.

Bland moderater växte frustrationen, och den riktades mot partiledaren. ”Han kommer att vara en del av förklaringen om vi förlorar”, sade en moderat.

När moderaterna samlades i Strängnäs den 30 augusti för Kristerssons sommartal hade glappet mellan blocken minskat. Men samma helg sökte Jimmie Åkesson konflikt med Ebba Busch efter hennes idoga flirtande med Socialdemokraterna. De två partiledarna pratade ut över en kaffe, och några dagar senare ställde sig Tidöledarna sida vid sida på en pressträff i Rosenbad. Frågorna handlade ändå nästan bara om stämningen i laget.

”Mitt känsloliv brukar jag behålla för mig själv. Men jag kan ta några känslopjunkfrågor också”, sade Kristersson. Busch var snabb att svara för sig: ”Mina lagkamrater har självklart varit införstådda med vad vår linje är för det här valet. Fyra år till med det blågula laget.”

Kristersson vägrade spekulera i ett nederlag. ”Den som i halvlek av matchen börjar diskutera hur det kommer kännas när man förlorar har nästan förlorat. Sådana saker gör inte jag”, sade han.

Beslutet att öppna dörren för SD i en framtida regering var enligt flera moderater nödvändigt. SD hade bevisat att de kunde samarbeta, och Liberalerna hade strukit sina röda linjer. Men nu har Åkesson ett nytt mål: han vill bli statsminister 2030.

Bland moderater fanns samtidigt en oro för framtiden. Om Tidösidan förlorar valet, Liberalerna åker ur riksdagen och SD behåller positionen som andra största parti, riskerar M att förlora oppositionsledarrollen. ”Vi kommer förlora den till SD om de får fler röster än oss. De kommer att framstå som tydligare. Om vi tvingas in i en Folkparti-roll blir det döden för oss”, sade en erfaren moderat.

Christian Sonesson (M), kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorp, tonade ner storlekens betydelse. ”Det handlar om vilken genomslagskraft man har. Den dag man inte är relevant struntar väljarna i vad du säger”, sade han.

Frågan om hur etablerade högerpartier ska förhålla sig till ytterhögern är europeisk. I Tyskland upprätthålls en ”brandmur” mot AfD, medan FPÖ i Österrike sedan länge sitter i regeringskoalitioner. I Italien är Giorgia Melonis Italiens bröder den dominerande högerkraften, i Frankrike har Nationell samling tagit över den traditionella högerns plats, och i Spanien pekar opinionsmätningarna mot en koalition mellan Partido Popular och Vox. Sebastian Enskat på Konrad Adenauer-Stiftung konstaterar att varken utestängning eller inkludering har fått dessa partier att minska. I Finland tvingades Sannfinländarna kompromissa i en koalitionsregering 2015–2017 och rasade i opinionen, men partiet återhämtade sig och sitter sedan 2023 åter i regering – nu med sju ministerposter.

Enskat menar att ytterhögerpartier har blivit mer strategiska och mindre villiga att kompromissa. ”Mittenhögerpartier måste ta denna utveckling på största allvar när de överväger ett samarbete med högerpopulistiska partier”, säger han.

Moderaterna har studerat systerpartiernas öden i Europa. Martin Borgs (M), valledare, menar att SD snarare än att radikaliseras har närmat sig M. ”Men det gör också att konkurrensen har blivit tuffare, när de liknar oss mer.”

PM Nilsson, vd för tankesmedjan Timbro, tror att samarbetets framtid avgörs av två saker: styrkeförhållandena mellan partierna och vilken falang som dominerar SD. ”Det finns en mer stillsam, socialkonservativ falang och en mer utomparlamentarisk, revolutionär. Om den första dominerar tror jag svensk borgerlighet kan samarbeta länge med SD. Men om den andra tar över tror jag att man klipper.”

De sista veckorna före valet har präglats av turbulens kring SD. Richard Jomshof kallade Aftonbladets politiske chefredaktör för quisling och landsförrädare, och stiftelsen Expo granskade kopplingar mellan en av SD:s högsta tjänstemän och ryska nätverk. Kritiken inom M är hård. ”De är idioter. Å andra sidan kan det leda till att några väljare lämnar SD för oss”, sade en moderat företrädare.