Man frikänns för våldtäkt mot barn – tidigare dömd för liknande brott

En man åtalades i tingsrätten för att vid minst två tillfällen ha våldtagit en flicka som vid tiden var åtta år gammal. Enligt åklagaren ska övergreppen ha skett under första halvåret 2026 i en stad i Mellansverige. Mannen bodde då tillsammans med flickans mamma.

Åklagarens utredning byggde till stor del på en dna-undersökning av flickans trosor. Plaggen togs från en tvättkorg i bostaden, och på två av trosorna fanns spår av mannens sperma. Åklagaren har i rätten beskrivit det som en central teknisk bevisning.

Åklagaren åberopade också en hovrättsdom från 2016. I den domen fälldes mannen för grov våldtäkt mot barn vid ett tillfälle 2015, samt för flera ytterligare fall av våldtäkt mot barn under åren 2010–2015. Målsägande var mannens dåvarande styvdotter, som enligt domen utsattes för ett stort antal våldtäkter under flera års tid. Straffet bestämdes till sju års fängelse.

Den tidigare domen har beskrivits som mycket belastande i det nya målet. Tingsrätten skriver att den är ”i hög grad besvärande” för mannen. Rätten noterar också att flickan ska ha varit ”allvarstyngd” när hon första gången berättade för polisen om vad som ska ha hänt.

Trots det har tingsrätten valt att fria mannen helt från de nya anklagelserna. Enligt domen talar dna-spåren på trosorna för att mannen kan ha begått de gärningar som åklagaren beskriver. Men rätten menar att alternativa förklaringar inte går att bortse från. ”Det kan inte uteslutas att spåren på trosorna har avsatts till följd av sekundär överföring”, står det i domen.

Sekundär överföring innebär att dna kan hamna på ett föremål utan att personen som lämnat spåret har haft direkt kontakt med föremålet. Det kan till exempel ske via händer, kläder eller andra textilier. Rätten har alltså inte sagt att dna-spåren är betydelselösa. Tvärtom anser man att de talar för åklagarens version. Men när en alternativ förklaring inte går att utesluta, faller åtalet.

Tingsrätten gör i sin helhetsbedömning klart att åklagaren inte har uppfyllt beviskravet. Det är alltså inte ställt utom rimligt tvivel att mannen gjort sig skyldig till våldtäkt mot barn.

Mannens advokat säger att klienten är lättad över den friande domen. Han har hela tiden förnekat brott. ”Han är lättad över att det blev en frikännande dom. Han har hela tiden förnekat att han skulle ha gjort något brottsligt”, säger advokaten.

Advokaten avfärdar den tidigare domen som en helt annan sak. ”Det gällde något som hände för flera år sedan. Det är en helt annan händelse, det är en annan målsägande, det har inget samband med den prövning som nu har gjorts”, säger advokaten.

Dagens Nyheter har sökt åklagaren och målsägandebiträdena. De har inte återkommit med kommentarer.

För målsäganden kan en friande dom vara svår att acceptera. Samtidigt är beviskravet medvetet högt i ett rättssamhälle. En fällande dom ska bygga på styrkt skuld, inte på misstankar eller på att en person tidigare har dömts för liknande brott.

Fallet belyser en svår straffrättslig frågeställning. I svenska brottmål har åklagaren bevisbördan, och den tilltalade ska betraktas som oskyldig tills motsatsen är styrkt. En tidigare fällande dom för liknande brott kan väga tungt i en helhetsbedömning, men den är inte i sig ett bevis för att en person har begått en ny gärning. Domstolen måste alltid göra en självständig prövning av den nya utredningen.

Dna-bevisning anses ofta vara mycket stark. Under senare år har analysmetoderna blivit allt känsligare, vilket gör att även mycket små spårmängder kan komma att bedömas i rätten. Samtidigt har frågan om sekundär överföring fått en allt större roll i bevisvärderingen. I detta fall har tingsrätten funnit att den tekniska bevisningen inte räcker för en fällande dom.

Domen kan överklagas till hovrätten. Om åklagaren väljer att gå vidare kommer en ny domstol att göra en ny bedömning av både dna-bevisningen och den tidigare domen.