I en lägenhet i Kortedala, Göteborg, finns en garderob som förvandlats till en verkstad. Här har Marina Ferhatovics pappa ägnat otaliga timmar åt att skruva, löda och uppfinna. För barnbarnet är det en magisk plats där trasiga radioapparater får nytt liv och dammsugare som varit tysta i åratal plötsligt börjar dåna igen.

Faderns tekniska begåvning är något som familjen både skämtar om och respekterar. Efter flera IQ-tester från internet har han själv slagit fast sin status som geni, och barnen har accepterat det med en blandning av stolthet och småirriterad tillgivenhet. Kompisarna på Kortedala döpte honom tidigt till MacGyver, efter den händige hjälten från åttiotalsserien.

Hans uppfinningsrikedom visade sig tidigt i barnens uppväxt. När barnen tappade sina nycklar var lösningen kreativ: porttelefonen kopplades om så att dörren låstes upp direkt när någon ringde på. Genom brevinkastet kunde de sedan, med en krok gömd i trapphuset, fiska upp lägenhetsnyckeln. För barnen blev det en äventyrslik ritual.

Även leksaker förbättrades ständigt. En enkel plastbåt försågs med motor, ett pappersflygplan fick propeller och batteri. Inte sällan slutade det med att pappan själv lekte med skapelserna medan barnen stod och såg på, något frustrerade över att bli åsidosatta av hans entusiasm.

Teknikintresset är ingen tillfällighet utan går flera generationer tillbaka i familjen. På Balkan under mellankrigstiden var farfarsfar fabriksägare och hade uppfunnit en nyskapande plog. Farfar var ingenjör och ägnade sin fritid åt att laga klockor i sin egen garderobsverkstad.

För Marina som barn var farfars verkstad en plats full av magi. Det hypnotiserande tickandet från otaliga klockor påminde om en avlägsen bisvärm. Överallt låg pyttesmå kugghjul, metalltrådar, urtavlor och remmar utspridda. Klocklagningen var farfars passion, men på äldre dar utvecklades det till något mer. Han brukade köpa trasiga mikrovågsugnar och videospelare på Kvibergs marknad, bara för att laga och sedan ge bort dem.

Men livet ändrade sig brutalt. När farfar drabbades av en stroke i sjuttioårsåldern kunde han inte längre lita på varken ögon eller händer. Förlusten av sin praktiska förmåga blev en tung börda. En välmenande vän försökte muntra upp honom genom att be om hjälp att laga en trasig tv i Bergsjön. Farfar såg det som en chans att återta något av sin tidigare skicklighet.

Ungefär en timme senare kom telefonsamtalet till Marinas pappa. De hade lyckats slå ut strömmen i hela hyreshuset. I familjen har det blivit en återkommande historia som berättas med både humor och vemod. Efter den händelsen slutade farfar helt att försöka laga saker. Det var som om en del av honom gav upp.

Historien har ekon i nuet. Marinas pappa har också inrättat sin verkstad i Kortedalalägenheten, i just en garderob. Där byggde han bland annat en prototyp till en läkemedelsask som kunde larma när det var dags att ta medicin. Han testade den på farfar, men saknade kontakterna för att utveckla idén vidare. Idéer och uppfinningar utan väg framåt.

När pappan själv blev akut sjuk och hamnade på sjukhus förförra året väcktes farhågorna att historien skulle upprepa sig. Marina oroade sig för att han också skulle förlora sin praktiska förmåga. Pappan måste ha känt likadant, för bland det första han gjorde efter hemkomsten var att gå in i verkstaden och kontrollera om han fortfarande kunde löda och hantera en skruvmejsel. Han kunde. Det var en lättnad för hela familjen.

Som många barn till invandrare har Marina brottats med medvetenheten om allt föräldrarna inte fick chansen att bli i sitt nya land. De lärde sig språket sent och blev ständigt underskattade trots sina färdigheter. I efterhand ser hon det som Sveriges förlust – ett misslyckande att ta tillvara på kompetens och kreativitet som fanns där, redo att användas.

Förra helgen var Marina hemma i Kortedala med sin treårige son. Redan som så liten vet pojken att ”deda” kan laga allt. Han drogs som en magnet till verkstaden. När Marina tittade in höll farfar och barnbarn på att bygga ett batteri av salt till en leksaksbåt.

I den stunden insåg hon att det kanske inte är teknikintresset i sig som går i arv, utan en viss inställning till livet. Att inte ge upp, att experimentera, att laga det som gått sönder. En livsfilosofi som kan sammanfattas: lära, leka och laga det som går.