Max Hjelm: Det blir en underlig valrörelse i år

Den svenska politiska scenen står inför en ovanlig situation när valet närmar sig 2026. Den nuvarande regeringen, som består av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, kommer inte att ställa upp för omval i sin nuvarande konstellation. Väljare som önskar en fortsättning på den rådande politiken saknar möjlighet att rösta för det, utan hänvisas istället till ett alternativ där Sverigedemokraterna har utlovats ministerposter – det så kallade Tidöalternativet.

Enligt aktuella opinionsmätningar verkar dock en sådan regering sakna väljarstöd. Tidöpartierna samlar långt under 50 procent i undersökningarna, även om man inkluderar Liberalerna som för närvarande parkerat sig under treprocentsspärren. I den senaste DN/Ipsos-mätningen fick Liberalerna bara 1 procent av väljarstödet.

Det finns fortfarande väljare som inte har bestämt sig, och dessa tenderar att befinna sig i mitten av det politiska spektrumet. Samtidigt visar undersökningar att dessa väljare hyser stark motvilja mot Sverigedemokraterna. En eventuell Tidöseger skulle garantera SD ministerposter i regeringen, vilket kan påverka dessa osäkra väljares val.

När DN/Ipsos nyligen analyserade väljarrörelser från juni fram till valdagen under de senaste fem valen framgick det att en opinionsförflyttning stor nog för att ge Tidöpartierna seger under månaderna innan valet skulle vara utan historisk motsvarighet i modern tid.

Frågan är då vad som händer om Tidöpartierna förlorar valet. Trots att de borgerliga partierna försöker framställa det motsatta, finns ingen samlad vänsteropposition som går till val tillsammans. Visserligen får Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet majoritet i opinionsmätningarna sammantaget, men det är inte den enda möjliga majoriteten.

Beroende på valresultatet kan olika regeringskonstellationer formas. Det finns möjligheter att bilda regeringar med ett eller flera av dagens Tidöpartier, men utan något ytterkantsparti. Här öppnar sig flera olika politiska alternativ som kan komma att utforskas i en eventuell regeringsbildningsprocess.

De borgerliga partiernas ledare har konsekvent betonat sitt ansvarstagande. Ett tydligt exempel är när Liberalernas partiledare Simona Mohamsson under en Agendaintervju i mars förklarade att hon tar ”ansvar för Sverige” hela 14 gånger under samma intervju. Detta retoriska grepp säger något om hur partierna positionerar sig.

Vad betyder sådana uttalanden i praktiken? Det kan möjligtvis innebära att partierna, om de förlorar valet, inte kommer att sitta med armarna i kors och försöka tvinga fram ett vänsterstyre. Istället kan de tänkas engagera sig aktivt i regeringsbildningen och utforska olika samarbetsalternativ.

Den politiska verkligheten kräver pragmatism. Det finns inga helt lyckliga regeringssamarbeten, och varje olyckligt regeringssamarbete är problematiskt på sitt eget specifika sätt. Politiska kompromisser och allianser måste bedömas utifrån varje unik situation.

Framtiden förblir oviss, men om inget historiskt opinionsskifte inträffar kommer Tidöpartierna att få chansen att visa precis hur ansvarstagande de verkligen är den 14 september 2026. Det blir då upp till partierna att visa om deras retorik om ansvar matchar deras faktiska agerande.

Valåret 2026 kan därmed bli avgörande för svensk politik i flera avseenden. Det handlar inte bara om vilka partier som får regeringsmakten, utan också om hur det politiska landskapet kommer att omformas och vilka nya samarbeten som kan bli möjliga. För väljarna innebär situationen både utmaningar och möjligheter att forma Sveriges politiska framtid.