Vid en ceremoni på Mittuniversitetets campus i Östersund överlämnade Sanningskommissionen för det samiska folket sin slutrapport och en berättelsevolym till kulturminister Parisa Liljestrand (M). Slutrapporten är på över 1 100 sidor och innehåller 71 uppmaningar till staten. I rapporten föreslås bland annat att Sverige ska erkänna de historiska oförrätter som kommissionen dokumenterat och be om ursäkt, inrätta ett nationellt kunskapscentrum för upprättelse och försoning, stärka de samiska språken och ändra miljöbalken så att rennäringen väger tyngre i proportionalitetsbedömningar mot andra riksintressen.
Kommissionen tillsattes av regeringen i slutet av 2021 med uppdrag att kartlägga och granska den politik som förts mot det samiska folket och vilka konsekvenser den fått. Bakgrunden är en samepolitik som under stora delar av 1900-talet präglats av rasbiologiska undersökningar, tvångsförflyttningar och assimilering. Vittnesmålen har samlats i en berättelsevolym som överlämnades tillsammans med rapporten.
Under ceremonin hördes flera tal. De unga företrädarna Mirja Fjellgren Utsi, Tyra Fjellgren och Ella Kristoffersson, alla i styrelsen för Sáminuorra, samiska riksungdomsorganisationen, vände sig direkt till makthavarna i ett brandtal.
– I dag ska inte bara vara dagen då Sverige lyssnar på sanningen. Det måste vara dagen då Sverige tar ansvar för den, sade de.
De fortsatte:
– En historisk dag som denna blir bara historisk på riktigt om den leder till verklig förändring. Sanningen i sig skapar inte försoning. Ett erkännande i sig skapar inte upprättelse, en rapport förändrar inte våra liv, men det gör handling.
Applåderna dånade i aulan och åhörarna reste sig. Marianne Gråik, styrelseordförande i Sametinget och partiledare för Samelandspartiet, kramade om trion. I sitt eget tal varnade hon för att assimileringen av samer fortfarande pågår. Hon pekade på att samiska barn i svenska skolor kan förlora sitt språk.
– Det samiska folket står vid vägskälet och väntar. Vad gör Sverige när sanningen om dess politiska konsekvenser ligger på bordet? frågade hon.
Talen varvades med vittnesmål från samer som lämnat berättelser till kommissionen. Det handlade om kunskap som försvunnit, om barn som upptäckt att deras föräldrar utsatts för rasbiologiska institutets övergrepp, och om en mamma vars dotter inte får undervisning på samiska eftersom det saknas lärare.
Flera av kommissionens förslag rör just språk och utbildning. Kommissionen vill att kunskap om det samiska ska bli obligatoriskt i lärarutbildningarna och att det ska finnas utbildning på de fem officiella samiska språken i Sverige. Även samisk hälsa lyfts, med förslag om en nationell plan och ökad språklig och kulturell kompetens inom vård och omsorg.
Markfrågorna är en annan central del. Samerna har genom historien förlorat rätten till skatteland, marker som de brukat sedan lång tid, och kommissionen vill att detta kompenseras. Förslaget om en ändring i miljöbalken handlar om att rennäringen ska ges särskild vikt när olika riksintressen vägs mot varandra – en fråga som blivit allt mer aktuell i norra Sverige, där rennäringen ofta ställs mot gruvnäring, vindkraft och andra markanspråk.
Kulturminister Parisa Liljestrand ville efter ceremonin inte svara på frågan om Sverige bör be om ursäkt för oförrätterna mot samerna. Hon hänvisade till att regeringen är en övergångsregering.
– Där varken bör, kan eller ska vi fundera på den typen av visioner framåt, utan det är upp till nästkommande regering att göra det. Jag tycker ändå att det är viktigt att vara här i dag och markera regeringens närvaro, sade hon.
Liljestrand sade att vittnesmålen gjorde starkast intryck.
– Människorna som historiskt bär med sig spår och ärr från statens agerande, men framför allt hur det fortfarande påverkar i dag. Det är inte en fråga för historien, det här är en fråga om här och nu, sade hon.
Kravet på en sanningskommission ställdes av Sáminuorra redan 2008. Att den nu är genomförd väcker både hopp och skepsis. Hugo Bengtsson, ledamot i Sáminuorras styrelse, läste upp ett vittnesmål under ceremonin och beskrev känslorna som blandade.
– Man får hoppas att det inte bara blir ord i ett dokument och att det faktiskt blir handling av det här. De kanske inte kommer att genomföra alla förslag och åtgärder, men jag hoppas att det kan vara ett startskott och att arbetet inte ska vara så trögrott.
