Nu försöker Magdalena Andersson (S) säkra regeringsmakten. Precis som systerpartierna i Danmark och Norge söker hon en väg till regeringsinnehav utan att spräcka sina samarbetsmöjligheter. Men ingen har hittat den perfekta lösningen. Frågan är hur man bygger ett hållbart politiskt underlag i en tid när blockgränserna är suddiga och partierna har svårt att kompromissa.
Efter valet 2022 förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten. Ulf Kristersson bildade en regering tillsammans med Liberalerna och Kristdemokraterna, med Sverigedemokraterna som stödparti i riksdagen. Magdalena Andersson blev oppositionsledare. Sedan dess har opinionen vänt. Flera mätningar har visat att det rödgröna blocket, med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, skulle kunna få fler mandat än högersidan. Men det räcker inte med mandat. Det krävs en regeringskonstellation som kan enas om en politik.
Det grundläggande problemet är matematiskt. För att Andersson ska kunna bli statsminister behöver hon stöd från Vänsterpartiet eller Centerpartiet. Vänsterpartiet, under Nooshi Dadgostar, har varit tydligt med att man inte vill stödja en regering som för en högerpolitik. Centerpartiet, med Muharrem Demirok i spetsen, har å sin sida svårt att acceptera ett regeringsunderlag där Vänsterpartiet får avgörande inflytande. Dessa två partier står långt ifrån varandra i flera centrala frågor, exempelvis bostadspolitik, arbetsrätt och synen på marknadens roll. Vänsterpartiet vill ha regleringar och starka fackliga rättigheter. Centerpartiet vill ha marknadshyror och mer liberala lösningar.
Samma dilemma återfinns i hela Skandinavien. I Danmark har statsminister Mette Frederiksen lyckats behålla makten genom att korsa blockgränserna. Hennes socialdemokratiska regering har samarbetat med borgerliga partier i flera sakfrågor, inte minst inom invandringspolitiken. Hon har också fört en politik som i flera avseenden ligger närmare höger än traditionell socialdemokrati. Det har gett henne en stark position, men det har också skapat spänningar inom partiet och kritik från vänsterhåll. Mette Frederiksens modell bygger på pragmatism, men den är inte utan kostnad.
I Norge sitter Jonas Gahr Støre i en minoritetsregering tillsammans med Centerpartiet. Den norska regeringen har haft svårt att samla stöd för sin politik i Stortinget. Opinionssiffrorna har varit svaga, och partiet har tappat väljare. Interna strider om allt från EU:s energimarknad till jordbrukspolitik har försvårat arbetet. Støre har försökt balansera mellan vänsterpartiernas krav och Centerpartiets distriktspolitik, men resultatet har blivit en regering som uppfattas som splittrad och handlingsförlamad. Ingen av de nordiska systerpartierna har alltså hittat ett recept som både ger regeringsmakt och inre sammanhållning.
För Magdalena Andersson handlar frågan om vad hon är beredd att offra för att vinna tillbaka statsministerposten. Att gå till val på ett samarbete med Vänsterpartiet skulle kunna skrämma bort mittenväljare. Att i stället närma sig Centerpartiet skulle kunna uppfattas som ett svek mot vänsterflanken. S-ledningen har försökt hålla båda dörrarna öppna, men hittills utan att presentera en tydlig modell.
Historien visar att svensk politik tidigare har löst liknande situationer med breda överenskommelser. Den så kallade decemberöverenskommelsen från 2014 gjorde det möjligt för Stefan Löfven att regera med stöd från både Vänsterpartiet och borgerliga partier i vissa frågor. Men den lösningen var impopulär och kortvarig. Dagens politiska klimat är betydligt mer polariserat. Sverigedemokraternas roll som stödparti åt regeringen har förändrat förutsättningarna, och många partier har svårt att samarbeta över blockgränserna.
Valet 2026 närmar sig, och Magdalena Andersson behöver ge väljarna ett trovärdigt alternativ. Socialdemokraterna ligger starkt i opinionen, men det räcker inte om man inte kan bilda regering. Frågan om regeringsunderlaget blir därför den mest centrala politiska frågan inför nästa val. Väljarna vill veta vem som ska styra och med vilken politik. Hittills har varken Andersson eller hennes nordiska kollegor lyckats presentera en lösning som håller.
Det är därför ingen slump att blickarna riktas mot Köpenhamn och Oslo. De skandinaviska socialdemokratierna brottas med samma utmaning: hur man behåller sin identitet och samtidigt bygger en tillräckligt bred allians för att vinna regeringsmakten. Magdalena Andersson försöker hitta den vägen. Men i nuläget finns inget tydligt svar. Ingen har hittat den perfekta lösningen.
