Patrik Lundberg: Invandrares framgångar är inget argument för invandring

Invandrarframgångar som argument väcker frågor om landets syn på migration

Tre veckor har gått sedan Sveriges herrlandslag i fotboll säkrade sin plats i kommande VM, men debatten som följt kvalificeringen fortsätter att engagera på sociala medier. I centrum för diskussionen står flera av landslagets nyckelspelare med invandrarbakgrund – Gyökeres, Ayari, Zeneli och Ali – som lyfts fram som levande bevis på att invandring berikar det svenska samhället. Även de för tillfället skadade stjärnorna Alexander Isak och Dejan Kulusevski har nämnts i samma andetag.

”Vi hade aldrig, aldrig haft ett sådant här herrlandslag om det inte vore för första, andra och tredje generationens invandrare,” lyder ett av de vanligaste argumenten som cirkulerar i debatten.

Detta resonemang är inte nytt. Sedan början av 2000-talet, när Zlatan Ibrahimovic fick sitt genombrott i landslaget, har framgångsrika idrottare med utländsk bakgrund använts som exempel i den bredare samhällsdebatten om invandringens effekter. Fenomenet sträcker sig även utanför idrottens värld – invandrare som utmärker sig i näringsliv, kultur eller vetenskap lyfts ofta fram för att visa att invandring är en ”vinstaffär” för Sverige.

Men hur genomtänkt är denna strategi egentligen? Att sådana inlägg blir virala är förståeligt i ett samhällsklimat där skepsis mot invandring har ökat. Efter flera år av debatt om invandringens utmaningar känner många ett behov av att lyfta fram de positiva exemplen – framgångar och samhällsvinster – snarare än problemen.

Vad färre reflekterar över är vilka biverkningar denna typ av argument kan få. När första, andra och tredje generationens invandrares framgångar konsekvent lyfts fram som argument för invandringens värde, etableras indirekt ett slags värdemätare: de som kan ”bidra” är välkomna, medan de som inte kan det implicit blir mindre önskvärda.

Detta tankesätt kan verka logiskt på ytan, men det bortser från att människor söker sig till Sverige av många olika skäl. För många handlar det om kärlek – att leva med sin partner som redan bor här. För andra är det en fråga om att söka skydd från krig och förföljelse, eller att återförenas med familjemedlemmar som redan flytt hit.

Majoriteten av dessa människor startar inte framgångsrika företag som ”Pølsemannen”, skapar inte kulturfenomen som ”Idas sommarvisa” och får inte barn som blir fotbollsstjärnor i Alexander Isaks eller Viktor Gyökeres kaliber. De är vanliga människor som arbetar och studerar av plikt snarare än passion. Många bär också på trauman från sina tidigare liv – fysiska och psykiska sår som kan ta lång tid att läka, om de någonsin gör det.

Asylrätten grundar sig inte i någon förväntan om att den asylsökande ska bli en ekonomisk tillgång. Den är, som Migrationsverket formulerar det, en möjlighet att ”ansöka om asyl i Sverige för att du är förföljd eller riskerar förföljelse eller omänsklig behandling i ditt hemland.” Det är en mänsklig rättighet, inte ett ekonomiskt kontrakt.

Att argumentera för invandring genom att peka på framgångsexempel kan därför få motsatt effekt mot den avsedda. Det öppnar för ett motargument där varje invandrare som inte ”lyckas” enligt samhällets måttstock blir ett argument mot invandring generellt.

Paralleller kan dras till de årliga listorna över ”årets kvinnor”, fyllda av ministrar, entreprenörer och idrottsstjärnor. Trots goda intentioner riskerar sådana listor att framställa framgångsrika kvinnor som undantag snarare än norm.

På samma sätt kan påståendet att ”vi har invandring att tacka för att vi får delta i VM” misslyckas med att övertyga invandringskritiker. Ett genuint försvar för människors rätt att komma till Sverige och bli en del av samhället borde istället inkludera rätten att både lyckas, misslyckas eller helt enkelt vara genomsnittlig – precis som alla andra.

När vi knyter invandrarnas värde till deras prestation undergräver vi själva grunden för det humanitära åtagande som länge varit en central del av Sveriges självbild och internationella engagemang.