Personalbrist bromsar ny svensk Natosatsning

När Sverige nu ett drygt år in i Natomedlemskapet ska leva upp till sina internationella åtaganden, hamnar Försvarsmakten under en allt tydligare press. De svenska förbanden ska både försvara det egna territoriet och bidra med kontingenter till alliansens östra flank, samtidigt som det råder personalbrist på flera håll. Två konkreta exempel illustrerar dilemmat: skånska P7 i Revingehed som kämpar med rotationen i Lettland, och den helt nya Natostyrkan FLF Finland som har påtagliga svårigheter att rekrytera soldater.

P7, eller Skånska dragonregementet som det formellt heter, har en central roll i det svenska försvarssystemet. Regementet, som återetablerades i Revingehed 2017 efter att ha varit nedlagt i drygt ett decennium, utgör idag ett av Sveriges mest strategiskt viktiga mekaniserade förband. I samband med Natointrädet och de säkerhetspolitiska förändringarna i Östersjöregionen har dock ansvarsbilden förändrats. Utöver att skydda södra Sverige ska förbandet nu även avlösa kollegor i Lettland, där Sverige leder en multinationell bataljonsstridsgrupp som en del av Natos förstärkta närvaro i Baltikum.

Problemet är att avlösningarna sker allt tätare och kräver en uthållighet som den svenska försvarsorganisationen i nuläget har svårt att upprätthålla. Varje rotation innebär inte bara att hundratals soldater skickas utomlands under flera månader, utan också att utrustningen måste underhållas, transporteras och i vissa fall uppgraderas. Samtidigt ska utbildningen av nya värnpliktiga fortsätta hemma i Revingehed, vilket skapar ett ansträngt schema för officerare och gruppchefer som redan arbetar på högvarv. Försvarsmakten har tidigare signalerat att just förbandsproduktionen, det vill säga förmågan att utbilda och tillgängliggöra nya enheter, är den stora flaskhalsen inför kommande år.

Längre norrut, i Finland, står Natos nya struktur inför en annan utmaning. Den nyinrättade styrkan FLF Finland, som står för Forward Land Forces, har etablerats för att koordinera och leda markstyrkorna i den nordligaste delen av alliansens östra flank. Styrkan, som är tänkt att vara en permanent närvaro med en ledningsstab, ska bidra till att avskräcka från eventuella angrepp mot norra Europa. Här är verkligheten emellertid att det saknas soldater. Trots att Finland självt har ett robust totalförsvar och en stark nationell militär tradition, har rekryteringen till just den här Natostyrkan gått trögt.

En förklaring som lyfts fram är att tjänstgöringen inom FLF Finland innebär längre internationella uppdrag än vad många yrkessoldater i dag söker sig till. Kombinationen av tuffa klimatförhållanden, långa perioder borta från familjen och en osäkerhet kring vad den framtida tjänstgöringen faktiskt innebär har gjort att både finska och andra allierade nationer haft svårt att fylla platserna. Detta är en paradox: just när behovet av en permanent närvaro i Norden framstår som viktigast – inte minst mot bakgrund av Rysslands anfallskrig mot Ukraina – så är det svårt att hitta personal som vill bemanna positionerna.

Den svenska Försvarsmaktens utmaningar i Lettland och Finland är emellertid inte isolerade företeelser. De speglar en bredare internationell trend där Natos medlemsländer ökar sin närvaro i Östeuropa, men där nationerna samtidigt kämpar med ett ansträngt personalläge. I Sverige har försvarets budget visserligen vuxit markant de senaste åren, efter decennier av nedskärningar under 1990- och 2000-talen. Enligt Försvarsmaktens egna prognoser behöver myndigheten rekrytera tiotusentals nya anställda fram till 2030, men konkurrensen från den civila arbetsmarknaden är hård – löner, arbetsvillkor och karriärmöjligheter inom exempelvis tekniksektorn lockar ofta bättre.

Därtill tillkommer det rent operativa dilemmat att Sverige nu måste förhålla sig till två olika försvarsplaner: den nationella och den integrerade Natoplanen. Enligt militära bedömare innebär Natointrädet att svenska förband i högre utsträckning binds upp i alliansens rotationssystem, vilket minskar den nationella strategiska reserven. Just i detta ligger oron för många officerare. Kan Sverige samtidigt upprätthålla ett trovärdigt regionalt försvar om regementena ständigt är ute på internationella uppdrag? Och om läget skulle förvärras, exempelvis genom en kris i Östersjön, skulle avlösningarna i Lettland och Finland behöva prioriteras bort – med diplomatiska och militära kostnader som följd.

För att lösa situationen krävs nu nya lösningar på hemmaplan. En väg framåt som diskuterats är ökad automation och användandet av tekniska system för att minska personalbehovet, men många experter menar att det är en långsiktig lösning. På kort sikt handlar det snarare om att se över ersättningsmodeller, öka flexibiliteten i tjänstgöring och inte minst förbättra förutsättningarna för de soldater som redan idag gör ett tungt jobb. Fram till dess att dessa frågor är lösta kommer den svenska Natointegrationen med all sannolikhet fortsätta att vara en balansgång mellan ambition och verklighet. Revingehed och FLF Finland blir därmed två tydliga provplatser för hur långt Sveriges vilja att vara en pålitlig allierad sträcker sig.