I oktober 1997 befann sig Joachim Posener på ett lyxhotell på Barbados när hans värld vändes upp och ner. Samma dag som journalisten Gunnar Lindstedt publicerade sin granskning av Trustoraffären slog polisen till i Sverige. För den då 33-årige Posener, redan dömd till fängelse på Norrtäljeanstalten, fanns inget alternativ – han vägrade att återvända.

Genom kontakter i Stockholms undre värld etablerade Posener förbindelser med kriminella nätverk i Sydamerika. Han köpte en falsk identitet och försvann spårlöst. I den nya Netflixdokumentären ”Trustorhärvan” berättar han hur han gömdes undan i en liten by i Brasilien, där han skulle komma att tillbringa många år.

Ett nästintill omöjligt upptäckt

Nästan tre decennier efter att skandalen skakade det svenska finansetablissemanget har regissören Karin af Klintberg lyckats med det som polisen misslyckades med – att lokalisera den utpekade hjärnan bakom affären. I tolv år försökte hon få kontakt med Posener innan hon slutligen lyckades.

Deras första möte ägde rum under hemlighetsfulla omständigheter i Bryssel. Villkoren var strikta: Posener fick endast filmas bakifrån och kunde när som helst avbryta samarbetet. Men mötena fortsatte runt om i Europa, och till slut bestämde han sig för att visa sitt ansikte för kameran.

För att undvika att bli identifierad förändrade Posener sitt utseende radikalt. Den krulliga, svarthårige mannen rakade huvudet. Den småknubbige Posener tränade sig i form. Glasögonen byttes ut mot linser. Varje detalj var noga planerad för att inte passa in i den beskrivning som polisen och allmänheten hade av honom.

Plundringen av Trustor

Trustorhärvan resulterade i en av Sveriges största ekobrottsutredningar genom tiderna. Gruppen bakom affären kallade sig ”Team Moyne”, uppkallad efter den brittiske adelsman som blev gruppens offentliga ansikte. I maj 1997 förvärvade lord Moyne röstmajoritet i investmentbolaget Trustor.

Men lord Moyne saknade de 241 miljoner kronor som aktierna kostade. I stället finansierades köpet direkt från Trustors egen kassa – en metod som Posener själv liknar vid en dockteater där han dolde sig bakom kulisserna. Totalt överfördes 620 miljoner kronor från bolagets svenska konto till en bank i London. Därifrån distribuerades stora summor till personer och företag i tolv olika länder.

Upplägget var olagligt från början, men lyckades ändå genomföras. Genom senare förlikningar med inblandade banker och uppgörelser med flera av de inblandade männen lyckades myndigheterna säkra betydande belopp. Paradoxalt nog blev Trustors aktieägare oväntade vinnare i affären – de förlorade inga pengar.

Från fängelse till storslagna planer

Posener dömdes i mitten av 1990-talet till fängelse för ekobrott. Men knappt hade han anlänt till Norrtäljeanstalten innan han började planera det som skulle bli Trustorhärvan. Han var medveten om att fängelsedomen gjort honom till en paria i finansvärlden, vilket betydde att han behövde medhjälpare som kunde sätta planen i verket.

Han fick med sig sin kusin Thomas Jisander, och snart växte gruppen. Den viktigaste pusselbiten var den brittiske adelsmannen lord Moyne, född som Jonathan Guinness i den berömda ölbryggarsläkten. Han skulle bli fasaden som gav legitimitet åt hela operationen.

”Han var min inhyrda galjonsfigur. Med en brittisk lord som front förstod jag att alla dörrar skulle öppnas för oss. Finansvärlden åt ur hans hand”, säger Posener i dokumentären.

I ett tidigt skede tog Posener ett miljonlån av tunga kriminella som han träffat på Norrtäljeanstalten. Han lovade dem en tjugofaldig återbetalning. Men själva Trustorköpet skulle finansieras på ett helt annat sätt – med bolagets egna medel.

Lyxliv och eskalerande konflikter

Efter det lyckade köpet etablerade gruppen sig i en påkostad kontorslokal i London. De påbörjade dyra renoveringar och köpte till och med Napoleons gamla skrivbord på auktion. Enligt Posener var planen aldrig att bara ta pengarna och försvinna. Målet var att bygga ett bolagsimperium med säte i London. Han hävdar att Trustor var bara dagar från att förvärva sportmärket Wilson när affären sprack.

Sommaren 1997 åkte Thomas Jisander och Peter Matsson till franska rivieran. Där blev Jisander känd som ”Mr. No limit” för sitt gränslösa festande och spenderande. De hyrde en lyxyacht och köpte varsin Ferrari kontant. Under en enda festkväll beställde Jisander enligt egen uppgift in 408 flaskor champagne. Deras extravaganta beteende drog till sig uppmärksamhet.

Det excessiva festandet skapade sprickor i relationen mellan Posener och hans kusin. Under hösten eskalerade konflikten till öppna bråk, och Posener kände att han började förlora kontrollen över gruppen. Samtidigt började först journalisten Gunnar Lindstedt och sedan polisen granska affären. Varningsklockorna ringde direkt när utredarna fick insyn i lord Moynes ekonomi och kortutdragen från rivieran.

Flykten och livet under jorden

När Posener fick det avgörande samtalet på Barbados förstod han omedelbart att allt var över. Framför sig såg han bara en återkomst till Norrtäljeanstalten. Polisen hade vid en husrannsakan hittat bevis som kopplade honom till Trustoraffären, trots att han fram till dess bara rört sig i bakgrunden.

Ett av hans tre bankkonton fanns i Tel Aviv. Posener åkte dit för att ta ut pengarna innan polisen hann frysa kontot. Därefter gick han under jorden. Dagarna innan han blev internationellt efterlyst satte han sig på ett flyg till Sydamerika.

I dokumentären visar Posener eget filmmaterial från åren på flykt. Han berättar om tiden då han bodde i en av Rio de Janeiros favelor, där territoriet kontrollerades av en knarkliga med beväpnade vakter vid entrén. ”Ingen kunde hitta mig där”, konstaterar han.

Enligt Posener själv hade han endast tio miljoner kronor på sina egna konton. Polisen frös hälften av beloppet, och resten räckte i tre år. Under de följande åren har han arbetat som rådgivare och konsult i skymundan.

Rättsprocessen och konsekvenserna

Den utdragna rättsprocessen efter Trustorhärvan resulterade bara i en fällande dom. Tolv år efter köpet fastställde hovrätten fängelsedomen mot Thomas Jisander. Han dömdes för anstiftan av grov förskingring till 1,5 års fängelse. Jisander hade tillsammans med Peter Mattson tidigare dömts i tingsrätten men friats av en oenig hovrätt i den första rättegången. Lord Moyne friades redan i hovrätten, och bolagets vd, nyzeeländaren Lindsay Smallbone, åtalades aldrig.

Joachim Posener efterlystes internationellt men kunde aldrig gripas. I rättegången lade flera av de åtalade över skulden på honom. Själv hävdar han att alla kände till alla detaljer om upplägget. År 2007 preskriberades misstankarna mot Posener.

I dag har Posener en ny fru och ytterligare en dotter. De tidigare lämnade han i flykten. Han kallar det ”jättesorgligt och tragiskt”, men menar att han inte skulle ha klarat ytterligare en fängelseperiod.

Själv insisterar Posener på att Trustorhärvan aldrig handlade om pengar, utan om adrenalinet från stora affärer. Han hävdar att han aldrig plundrade bolaget utan endast ”köpte ett företag och tog ett otillåtet lån”. Samtidigt erkänner han att han ser lagar mer som rekommendationer när de inte passar honom.

Med facit i hand var allt värt det, enligt 62-åringen. ”Om jag inte hade gjort Trustoraffären skulle jag inte vara gift med kvinnan jag är gift med, inte ha det barn jag har i dag. Var det värt att inte sitta i fängelse i tio år till? Absolut”, säger han i dokumentären.

Ett oväntat gripande

I oktober 2025 gjordes ett oväntat gripande – utanför Poseners gamla anstalt i Norrtälje. En förbipasserande såg två män som filmade nära fängelset och kontaktade polisen. När patrullen anländer visar det sig att de arbetade med dokumentären om Trustorhärvan. I Poseners mobil hittades filmer där han pratar om sina erfarenheter från anstalten. Nu står 62-åringen åtalad för olovlig avbildning av skyddsobjekt.