Simona Mohamsson: Jag är inte död på insidan

När Liberalernas presskonferens inleds en måndag i Stockholm inträffar en oväntat symbolisk händelse. En taxibil saktar in vid partiledaren Simona Mohamsson och andre vice partiledaren Lotta Edholm, chauffören höjer ett långfinger och kör vidare. Det är startskottet för en fem dagar lång bussturné genom södra Sverige som ska omfatta 16 kommuner och dubbelt så många stopp.

Uppgiften är tydlig men utmanande. Liberalerna ligger långt under riksdagsspärren på fyra procent, och partiets toppkandidater satsar nu allt på att nå ut med sitt budskap. Programmet är intensivt: kullerbyttor i gymnastiksalar, sophantering, glassservering, biljardmatcher mot journalister och till och med en stunt där rättspolitiske talespersonen Martin Melin körs runt i en kundvagn.

Samtidigt ska partiets tjänstemän dela ut dokument fyllda med politiska förslag och matematiska beräkningar – en klassisk folkpartistisk strategi som bygger på detaljer snarare än lättsinniga vallöften.

”Vi vill visa att vi har en plan”, säger Simona Mohamsson under färden genom Västergötland. Hon jämför situationen med ett familjemöte: man går inte dit med en vag önskan om trevligare fredagsmys, utan med en konkret plan för vilka snacks man vill ha.

För Lotta Edholm, som varit med i partiet sedan 1980-talet, är bussturnéerna välbekanta. Men vissa inslag är nya även för henne. När hon får frågan om medverkan i mer lättsamma aktiviteter skrattar hon och erkänner att hon är ”stel som en pinne”. Men hon samlar sig snabbt och konstaterar att det är en fördel att politikerna i partiet är olika.

Edholm föredrar de sakpolitiska dokumenten framför snabba, snygga vallöften. ”Vi är det gamla folkskolepartiet. Ordning och reda, även vad gäller vallöftena”, förklarar hon.

Längst bak i bussen sitter Martin Melin, före detta polis och Robinsonvinnare. När han får frågan om varför partiet inte växer i opinionen reagerar han starkt. ”Det är den största gåtan i Sverige just nu”, säger han. ”Vi har genomfört det som folk röstade på. Väldigt märkligt. Vad är det ni är missnöjda med?”

Senare under resan blir stämningen lättare och han berättar historier från 1998 när han deltog i TV4:s program ”På rymmen” som spårhund. ”Programmet var riggat”, säger han med ett skratt.

Simona Mohamsson har under hela året fått frågor om hur det känns att ligga så lågt i opinionen. Hennes svar är konsekvent: ”Det kanske låter konstigt att säga att jag inte känner så mycket.” Hon betonar att hon inte är död på insidan, men att hon medvetet väljer att inte låta varje opinionsmätning påverka henne.

”Om jag hela tiden blir påverkad av nästa mätning tror jag att de känslorna kommer att handlingsförlama mig”, förklarar partiledaren. Hon menar att det skulle leda till sämre beslut. Varför ska hon ändra strategi bara för att en mätning visar att noll procent av förstagångsväljarna vill gå på puben med henne?

Under turnén gör hon och partikamraterna dock just det – går på pub, utmanar journalisterna på biljard och förlorar. En annan kväll dricker Mohamsson en galopp, en negroni och ett glas vitt tillsammans med media. För Dagens Nyheter berättar hon då att hon förra året köpte hem sex flaskor vin från Loiredalen i Frankrike som hon tänker dricka tillsammans med partikamraterna efter riksdagsvalet.

”Jag tänker att efter valet har vi väldigt mycket att fira”, säger hon med glimten i ögat. Hon upprepar mantrat ”4,6 procent” och utlovar att om partiet når den siffran kommer de liberala statsråden och hon själva att bada i fontänen på Sergels torg.

Lotta Edholm försöker slingra sig från löftet: ”Jag har inte något minne av det.”

På fredagen stannar bussen i Västervik, en plats med särskild betydelse i Liberalernas historia. Det var här den dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg höll sitt mytomspunna sommartal under valrörelsen 2002. Då kämpade också partiet för att klara riksdagsspärren, men sex veckor senare fick man 13,3 procent av rösterna.

Det var dock inte talet i sig som räddade partiet. Istället var det en kort formulering i ett av partiets policydokument – punkt 9 av 17 – som krävde acceptabla kunskaper i svenska som krav för medborgarskap. Några journalister plockade upp förslaget och snart handlade debatten om språktest för medborgarskap. Socialdemokraterna anklagade Folkpartiet för rasism och alla pratade om förslaget.

”Man var för eller emot ett politiskt förslag. Det är det man alltid försöker uppnå. Framför allt vi”, säger Lotta Edholm, som var med i Västervik 2002 och då var gift med Lars Leijonborg.

I dag varnar hon dock för en strategi där man försöker hitta på en repris. ”Den dagen man börjar söka efter frågan som ska lösa ens problem, då tror jag redan att man har förlorat”, säger hon. Det som egentligen hände 2002 var enligt henne att människor fick upp ögonen för partiets politik i stort. ”Ett parti är ett paket av åsikter.”

Under den aktuella bussturnén haglar utspelen: Läx-rut för stressade småbarnsfamiljer, nationellt avhopparcentrum för kriminella, mer pengar i plånboken för familjer i Falkenberg med Tidöpartiernas politik, ett åttapunktsprogram för att få bort stöket i skolan, och mycket mer.

I skrivande stund har dock inget av förslagen genererat mer än korta notiser i tidningarna, än mindre skapat några debatter. Fakta är att aldrig tidigare har ett parti med så svaga opinionssiffror klarat riksdagsspärren så nära ett val.

”Det är nu spurten kommer, det är nu leveransen behöver ske”, säger Simona Mohamsson.

Martin Melin funderar samtidigt över varför Moderaterna och Sverigedemokraterna inte uppmanar sina väljare att stödrösta på Liberalerna. För honom är det ytterligare en gåta. ”SD kommer inte att få sitta i regeringen om vi inte får fyra procent”, påpekar han.

Han har också en uppmaning till allmänheten: ”Kom inte och gnäll efteråt, om det blir fel.” Melin vill inte att svenskarna ska vakna upp efter valnatten och ångra sig. ”Vänta lite nu. Liberalerna finns inte mer. Vad fan hände?”

Partiet satsar alltså på sin traditionella strategi med detaljerade förslag och sakpolitik, samtidigt som de försöker visa upp en mer personlig sida genom lättsamma inslag under turnén. Frågan är om kombinationen av noggrann politik och synlighet räcker för att övertyga väljarna att ge dem en ny chans i riksdagen.