Efter de omfattande skogsbränderna som drabbade Sverige 2014 och 2018 har landets förmåga att hantera skogsbränder genomgått en genomgripande förvandling. I dag kombineras satellitövervakning med strategiskt placerade flygande resurser, och beredskapen utvärderas löpande för att möta ett förändrat hotklimat.

Skillnaden jämfört med tidigare är påtaglig. Staten finansierar nu upp till tio helikoptrar och fyra flygplan som placeras strategiskt i landet. Var dessa ska stå och hur många som ska vara i tjänst omprövas två gånger i veckan baserat på riskläget. Det är en dramatisk förändring från situationen 2018, då Sverige saknade helt statligt finansierade flygande släckresurser.

Johan Szymanski, som var räddningsledare i Älvdalen under bränderna 2018 och i dag är brandchef för Uppsala brandförsvar, minns problemen väl. När bränderna rasade var kommunerna hänvisade till den privata marknaden för att få tag på helikoptrar. Det blev en desperat situation där olika kommuner konkurrerade om samma resurser, vilket drev upp priserna till oanständiga nivåer.

”Vi lärde oss väldigt mycket, särskilt 2018. Då hade vi inte ens tillgång till statligt finansierade helikoptrar. Vi var hänvisade till den privata marknaden och det blev huggsexa om de som fanns. Det gjorde det ofantligt dyrt för kommunerna att nyttja flygande resurser”, säger Szymanski.

Sedan dessa krisår har Sverige inte drabbats av några större skogsbränder. Enligt Anders Edstam, enhetschef på Myndigheten för civilt försvar, är det ingen slump. Den förbättrade beredskapen har varit avgörande för att hålla nere omfattningen av de bränder som faktiskt uppstått.

”Vi har en helt annan proaktiv strategi i dag. Tidig upptäckt och snabb respons är det mest avgörande för att förhindra stora skogsbränder, och där har vi definitivt blivit bättre rustade”, konstaterar Edstam.

Förbättringarna kan sammanfattas i tre huvudsakliga områden. För det första har medvetenheten ökat markant, vilket lett till att statliga myndigheter och kommunala räddningstjänster numera har en gemensam syn på hur riskerna ska förstås och hanteras. Denna samstämmighet har varit avgörande för att bygga upp en effektiv organisation.

För det andra har staten gått in med rejäla resursförstärkningar. Sedan 2019 finansierar staten de flygande släckresurserna, vilket eliminerat problemet med konkurrerande kommuner på den privata marknaden. Dessutom kan staten snabbt tillhandahålla utrustning som pumpar och slangar till kommuner som behöver förstärkning.

Det tredje förbättringsområdet handlar om ledningsförmågan. Efter en lagändring 2020 organiseras räddningstjänsten nu i 18 regionala ledningscentraler. Detta säkerställer att det alltid finns tillgängliga befäl för att hantera både taktisk ledning på skadeplats och strategisk beredskap i regionen.

Både befäl och brandmän har genomgått en helt annan utbildning än tidigare. Johan Szymanski betonar vikten av detta, eftersom skogsbränder påverkas av så många svårkontrollerade faktorer som väder, vind och mänskligt agerande. Därför blir tidig upptäckt och snabbt agerande avgörande.

Han illustrerar problematiken med ett konkret exempel. När det börjar brinna i torr skogsmark och det blåser kan elden lätt sprida sig med 30 meter i minuten. Från det att elden upptäcks och räddningstjänsten larmas kan det ta upp till en halvtimme innan de är på plats. Under den tiden har en liten brand hunnit växa till något betydligt större.

”Därför är den nya satellitövervakningen och det traditionella brandflyget så viktigt”, säger Szymanski.

Satellittekniken har blivit en central del i övervakningen. Under 2020–2021 genomförde Myndigheten för civilt försvar tester av satellitdetektion i samarbete med SMHI, kommunala räddningstjänster och länsstyrelser. Resultaten var så pass positiva att systemet infördes permanent. I dag används tre satelliter som är kopplade till SMHI:s tjänst för brandrisk i skog och mark, och direkt till samhällets larmkedja via SOS Alarms system CoordCom.

Av de fyra statliga skopflygplanen finansieras två av EU. Anders Edstam berättar att det finns en önskan att prioritera om bland resurserna. Flygplanen är dyra i drift, och myndigheten skulle hellre vilja ersätta dem med ytterligare tio helikoptrar, som är mycket mer effektiva när det gäller att snabbt släcka skogsbränder.

Den kommunala resursen utgörs av 900 brandstationer och 16 000 brandmän. Av dessa står cirka 3 400 ständigt i beredskap för utryckning. Dessa utgör grunden i brandförsvaret, och möjligheten att snabbt få statligt understöd från luften har varit en väsentlig förbättring som minskar risken för omfattande skogsbränder.

Trots framstegen finns det skäl att vara vaksam. Klimatförändringarna innebär att skogsbrandsäsongen kan bli längre och bränderna kraftigare även i Sverige framöver. Men med den förbättrade beredskapen står landet betydligt bättre rustat att möta dessa utmaningar än för bara några år sedan.