Anders Wijkman: När Europa brinner borde klimatkrisen bli den viktigaste frågan i höstens val

De förödande bränderna i Frankrike och Spanien, som följer av långvarig torka och extremt höga temperaturer, borde fungera som en väckarklocka för oss alla. Trots att forskare varnat under lång tid har vi som samhälle gjort alldeles för lite för att minska klimatpåverkande utsläpp och anpassa våra samhällen efter riskerna.

Inför höstens val undviker det politiska etablissemanget i stort sett att beröra de viktigaste frågorna kring ekonomins organisation och de konsekvenser detta får. Ett mer instabilt klimat, utarmningen av vitala ekosystem och växande klyftor i förmögenheter och inkomster är alla frågor som förblir obehandlade i den politiska debatten.

Sedan andra världskrigets slut har ekonomin fokuserat på att maximera produktionstillväxten, mätt i BNP-tillväxt. Detta har möjliggjorts genom en snabbt ökande utvinning av naturresurser, både ändliga och förnybara. Materialanvändningen har mer än tredubblats sedan 1970, vilket lett till en kraftig ökning av levnadsstandarden i vissa delar av världen.

Men medaljen har en allvarlig baksida genom det överuttag av naturen som skett. Enligt FN:s resurspanel är nästan 60 procent av de samlade utsläppen av växthusgaser kopplade till utvinningen och beredningen av olika naturresurser – mat, stål, betong, ammoniak, aluminium, plast, textilier och elektronik. Hela 90 procent av förlusten av biologisk mångfald kan också kopplas till denna utvinning.

Biosfären, vårt livsuppehållande system, utsätts för en allt hårdare press. Samtidigt har den förhärskande ekonomiska modellen lett till allt större skillnader i fördelningen av förmögenheter och inkomster. Den så kallade ”trickle-down”-teorin har resulterat i motsatsen – en ”trickle up”-effekt där rikedomar koncentreras till en allt mindre grupp.

Den konventionella tillväxten har tjänat oss väl under många decennier men kan inte fortsätta som bas för utvecklingen om målet är att stabilisera klimatet, sluta utarma ekosystemen och skapa ett mer jämlikt samhälle. Dagens ekonomiska modell växte fram i en annan tid, då världens befolkning var betydligt mindre och ekonomins omfattning en bråkdel av dagens.

Nu är situationen helt annorlunda. Både ekologin och därmed ekonomin riskerar dramatiska störningar om vi inte lägger om kurs. World Economic Forum uppskattar att minst hälften av världens BNP är direkt beroende av naturen och naturens tjänster.

Utmaningen kompliceras av att merparten av tillväxten och dess frukter har skett i industriländerna, medan utvecklingen i låginkomstländerna släpar kraftigt efter. I fattiga länder måste den materiella konsumtionen öka, om än i betydligt mer resurseffektiva former. Men i den rika delen av världen måste målen för utvecklingen formuleras på ett helt annat sätt.

Utvecklingen inom artificiell intelligens accentuerar problemen ytterligare. De snabbt växande behoven av el och vatten för att försörja AI-system och nya datacenter, samt koncentrationen av pengar och makt hos ett litet antal techoligarker, utgör nya utmaningar. Den avgörande frågan om hur AI-tekniken kan styras för att ge god samhällsnytta och undvika stora risker har politiken hittills nedprioriterat, trots att ledande forskare efterfrågat kloka ramvillkor.

Den neoklassiska ekonomiska modell som dominerar världen har tydligt visat att den inte klarar av att skapa en framtid där majoriteten av människorna erbjuds ett bra liv inom planetens gränser. Världen är organiserad i mer än 190 suveräna stater, men saknar ett effektivt styrsystem för att hantera gränsöverskridande problem som klimatförändringen.

Dessa frågor diskuterades vid en stor internationell konferens i Tällberg tidigare i år, med temat ”Towards an ecological civilisation”. Bred enighet rådde om nödvändigheten att stärka naturens roll i samhällets organisation. Denna centrala fråga saknas dock nästan helt i den svenska debatten.

Systemet är riggat för kortsiktig avkastning, där maximalt utnyttjande av naturresurserna är en central drivkraft. Stora pengar tjänas kontinuerligt genom att utarma naturen och destabilisera klimatet. En förklaring är att natursystemen ligger utanför den ekonomiska modellen, vilket gör att skadorna inte syns i redovisningen. Finansmarknadens aktörer är dessutom bundna av lagstiftning som prioriterar vinstmaximering för kapitalägarna.

Att ändra systemet är en stor utmaning eftersom de olika nationella ekonomierna är så sammanflätade och beroende av varandra. Situationen försvåras av att USA under Trump aktivt minskar effekten av tidigare ansträngningar att skydda miljö och klimat, som Parisavtalet.

Problemet kan beskrivas som en rävsax. Om tillväxten stannar upp får det stora konsekvenser för ekonomin – företag säljer färre varor, tvingas minska arbetskraften, skulder blir svårare att betala och skatteintäkter minskar. Om tillväxten fortsätter som hittills förvärras däremot utarmningen av naturen och klimatförändringen accelererar. Gapet mellan en liten grupp i toppen och folk i gemen fortsätter också att öka. En viktig aspekt är att migrationen från fattiga länder drastiskt kommer att öka, men den frågan är stendöd i debatten.

Det finns ingen säker framtid inom dagens ekonomiska modell och logik. Konventionella ekonomer har ägnat begränsat intresse åt denna problematik, och detsamma gäller ledande partier och politiker.

Lyckligtvis pågår analyser och diskussioner i andra länder om alternativa ekonomiska modeller. Begrepp som ecological civilisation, wellbeing economy, circular economy, post-growth, beyond growth, doughnut economics och green growth diskuteras flitigt. De syftar alla till en utveckling där det övergripande målet är livskvalitet för en bred majoritet inom planetens gränser.

För att nå dit måste användningen av både energi och material radikalt effektiviseras, bland annat genom övergång till en cirkulär ekonomi. Vidare behövs nya mätetal som utgår från kvalitet snarare än kvantitet – att ersätta BNP-tillväxt som mått på framsteg med indikatorer som mäter olika dimensioner av livskvalitet.

Inget av de alternativa koncepten är tillräckligt utvecklat ännu för att ersätta dagens bristfälliga modell. Vad som behövs är att ledande partier och politiker erkänner den rävsax vi befinner oss i och tillsammans genomför en studie av hur en transformering skulle kunna ske. En sådan studie kan börja på nationell nivå, men bäst vore om arbetet genomfördes på EU-nivå. Om EU-länderna kunde komma överens finns goda möjligheter att steg för steg få med sig resten av världen, förutsatt att utvecklingen i fattiga länder prioriteras.

En majoritet av väljarna förstår intuitivt de utmaningar vi står inför. När ledande politiker inte berör problemen och låtsas som om business as usual är enda vägen framåt, tappar fler och fler väljare förtroendet för politiken.

Uppmaningen inför valet är tydlig: Sluta stoppa huvudet i sanden. Även om politikerna inte sitter på lösningarna måste frågorna upp på bordet. Hur ska vi annars någonsin kunna lösa dem?