Två veckor efter att en solförmörkelse dragit fram över norra halvklotet väntar nu ett nytt himmelskt skådespel. På fredagsmorgonen, strax innan solen går upp, kommer fullmånen att delvis glida in i jordens skugga. För den som är uppe i ottan och har tur med vädret väntar en ovanligt dramatisk syn på den låga västsydvästra himlen.
Till skillnad från solförmörkelser är en månförmörkelse helt ofarlig att betrakta med blotta ögat, och den kräver inga skyddsglasögon. Med en vanlig kikare kan man dessutom följa hur färgnyanserna på månens yta långsamt skiftar under förloppet.
Det är värt att notera att månen inte försvinner helt under en förmörkelse. I stället antar den en rödaktig ton, ett fenomen som ibland kallas för blodmåne. Förklaringen är densamma som varför himlen är blå och solnedgångar röda. När solljuset passerar genom jordens atmosfär böjs och sprids det. Korta våglängder, som det blå ljuset, sprids åt alla håll medan det röda ljuset, som har en längre våglängd, fortsätter rakt fram. Ju längre sträckan genom atmosfären är, desto mer av det blåa ljuset silas bort och desto rödare blir det som når månen.
Hur mörk eller ljus den röda nyansen blir varierar från gång till gång och beror till stor del på förhållandena i jordens atmosfär. Är det ont om stoftpartiklar högt upp framträder månen i en klar, ljusröd färg. Efter kraftiga vulkanutbrott, som släpper ut stora mängder aska i stratosfären, kan månen i stället bli så mörkt röd att den knappt syns alls.
Att sol- och månförmörkelser ofta uppträder i par, ungefär två gånger om året, är ingen slump. En solförmörkelse kan bara inträffa vid nymåne, när solen och månen befinner sig på samma sida av jorden. En månförmörkelse sker i sin tur bara vid fullmåne, när himlakropparna ligger i rad med jorden i mitten och jordens skugga faller över månen.
Skillnaderna mellan de två företeelserna är dock stora. Medan en solförmörkelse bara är synlig från ett smalt område på jordens yta kan en månförmörkelse observeras från hela den halva av planeten som har natt. Dessutom pågår en månförmörkelse i flera timmar, vilket ger gott om tid att följa händelseförloppet.
Fredagens förmörkelse är av det partiella slaget, vilket innebär att en del av månen hela tiden förblir upplyst. För svenska observatörer gäller det dock att vara ute i god tid. Månen går nämligen ner innan förmörkelsen når sitt maximum på våra breddgrader, och under hela förloppet står den lågt över horisonten i västsydväst. För bästa sikt rekommenderas en plats med fri utsikt åt det hållet, gärna från en höjd.
Förloppet inleds klockan 04.33 på fredagsmorgonen och pågår fram till 07.51, med maximal fas klockan 06.12. I Sverige hinner bara den första delen ses innan månen försvinner bakom horisonten. För den som befinner sig i Kiruna eller Luleå är läget bäst, där sker den största fasen redan klockan 04.48 med månens nedgång strax därefter. I södra Sverige, som Göteborg och Malmö, inträffar maxfasen först klockan 06.07 respektive 06.08, bara minuter innan månen går ner.
Det finns också en vetenskapshistorisk dimension i skådespelet. När jordens skugga ritar en tydlig båge över månens yta blir jordens rundhet synlig för blotta ögat, ett bevis som de gamla grekerna redan kände till för över två tusen år sedan.
Den som missar fredagens förmörkelse får inte vänta alltför länge på nästa tillfälle. Månförmörkelser är återkommande fenomen, och redan inom något år väntas nya möjligheter att studera hur jordens skugga färgar månen röd.
