Efter skolattacken i Fagersta har debatten återigen kommit att handla om hur ett sådant dåd ska klassas. I en kommenterande text väljer journalisten och författaren Patrik Lundberg att i stället lyfta blicken mot vad en skola faktiskt innebär för samhället – och varför ett angrepp på en skola träffar något djupare än en enskild byggnad.
Lundberg konstaterar att närmare en och en halv miljon svenska barn och ungdomar varje vardag går till skolan. Det som vid första anblicken framstår som en självklarhet är i själva verket anmärkningsvärt. I Sverige bär skolväsendet samhällets högsta grad av tillit. Föräldrar lämnar sina barn där med förväntningen att de ska lära sig, vara trygga och få mat. Skolan är kostnadsfri för alla och fungerar som en gemensam väg in i samhället.
Mot den bakgrunden blir en skolattack något mer än ett vålddåd. Enligt Lundberg är det en attack mot en av civilisationens viktigaste grundpelare, oavsett vilket motiv eller vilken ideologi gärningsmannen bär med sig.
Han lyfter också fram skolans betydelse genom egna erfarenheter. Även när han själv skolkade som ung befann han sig i skolans närhet. Detsamma gällde de elever som sågs som värstingar och skolkade upprepade gånger. De höll sig kvar på skolgården. Trots att de inte ville vara med på lektionerna ville de vara vid sitt läroverk.
Efter skolattacken i Trollhättan 2015, där en gärningsman dödade och skadade elever och personal vid Kronans skola, blev Lundberg påmind om samma sak. Dagen efter dådet var eleverna tillbaka i området. De sökte sig till skolan trots det som hänt. Liknande bilder har kommit från Fagersta. Många ungdomar valde att delta i samlingen i en närliggande idrottshall, trots att ingen hade klandrat dem för att de stannat hemma.
Lundberg berättar också om en flicka på en liten ort i Småland. Dagen efter att hennes pappa dött i en arbetsplatsolycka satt hon ändå i skolbänken. Hon ville vara i skolan. När en klasskamrat till Lundberg dog under högskoletiden samlades vännerna för att sörja – inte på en krog eller hemma hos någon, utan just i skolan.
För att förstå skolans värde gör Lundberg en utblick mot Pakistan och Malala Yousafzai. Hon blev skjuten i huvudet och nacken av talibaner för att hon trotsat förbudet mot flickors skolgång. Hon överlevde och tilldelades Nobels fredspris som 17-åring. Att barn riskerar livet för att få gå i skolan, samtidigt som mörka krafter vill hindra dem, säger något om skolans globala betydelse.
Efter dådet i Fagersta har en diskussion pågått i sociala medier om huruvida attacken bör klassas som terrorbrott. Lundberg skriver att frågan är relevant, men ändå inte avgörande. För honom är en skolattack något värre: ett angrepp på civilisationens pulsåder och ett brott mot mänskligheten.
Fagersta, en industristad i Västmanland, har efter attacken blivit platsen för sorg och många frågor. Men Lundbergs text riktar blicken mot något mer bestående: att skolan är den institution som håller samman samhället, både i vardagen och i kris. Det är där barn lär sig språk, matematik, historia och samlevnad. Det är där de får simundervisning, bakar bröd och spelar gitarr. Det är också dit de återvänder när något annat i tillvaron rasar samman.
Skolan är en kostnadsfri trappa mot framtiden. Ett angrepp på den är därför inte bara ett brott mot enskilda människor, utan mot något gemensamt. Det är den utgångspunkten som gör en skolattack så svår att hantera för ett helt samhälle, och som gör att eleverna i Fagersta – trots allt – söker sig tillbaka till sin skola.
