Sex stridsfrågor som en högerregering måste lösa

Efter fyra år med Tidöavtalet som grund går regeringsunderlaget in i valrörelsen utan ett gemensamt valmanifest. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna är eniga om att de vill fortsätta styra Sverige tillsammans, men flera svåra frågor ligger olösta. Redan under den gångna mandatperioden har sprickor blottats, och flera av dem väntas bli ännu tydligare om blocket får förnyat förtroende i valet 2026.

Tidösamarbetet har präglats av kompromisser, men på en rad politikområden är partierna djupt oense. Det handlar om allt från migrationspolitik och skolans organisation till klimatmål, trygghetssystem och bistånd. Flera av frågorna har skjutits framåt under mandatperioden, men efter valet går de inte längre att undvika.

En av de hetaste konflikterna gäller permanenta uppehållstillstånd. Riksdagen har redan beslutat att den som får asyl i Sverige i fortsättningen endast ska beviljas tillfälliga tillstånd. Men vad som ska hända med de permanent uppehållstillstånd som redan har beviljats är fortfarande oklart. En utredning har föreslagit att permanenta tillstånd ska kunna dras tillbaka och omvandlas till tillfälliga. Liberalerna säger nej av principiella skäl – statliga beslut måste gå att lita på, menar partiet. Sverigedemokraterna kräver i stället att tillstånden dras in. Frågan har skjutits vidare till en ny utredning som ska ta fram förslag på hur de som i så fall förlorar sina uppehållstillstånd ska kunna kvalificera sig för medborgarskap. SD har redan meddelat att striden tas upp igen efter valet.

Även synen på vinster i friskolan skapar motsättningar. Liberalerna gjorde ett år före valet en helomvändning och driver nu att alla aktiebolag ska portas från skolsektorn. Partiledaren Simona Mohamsson har formulerat det som att skolan är till för barnen, inte börsbolagen. Det är samma linje som Vänsterpartiet och de rödgröna partierna driver. Moderaterna säger blankt nej, och Kristdemokraterna är inte heller intresserade av ett vinstförbud. Liberalerna hävdar dock att Sverigedemokraterna har slutit upp bakom idén. I våras enades L och SD om en gemensam lista, kallad Sverigelöftet, där det står att vinstintresset ska fasas ut ur svensk skola. Men tolkningarna går isär. SD-ledaren Jimmie Åkesson menar att överenskommelsen inte innebär att några aktiebolag ska förbjudas.

Klimatpolitiken är ett annat område där Tidöpartierna står långt ifrån varandra. Under nästa mandatperiod ska EU:s klimatmål till 2030 vara uppnått, och det blir en svår utmaning oavsett vilken regering som sitter. Regeringen Kristersson har konsekvent drivit linjen att bensin- och dieselpriserna ska vara så låga som möjligt. Både skatter och reduktionsplikt har sänkts, vilket har lett till ökade utsläpp. För Sverigedemokraterna är bränslepolitiken en hjärtefråga, medan de borgerliga partierna säger att 2030-målet gäller. SD har formellt accepterat målet, men Åkesson avfärdar det samtidigt som orealistiskt. Regeringens egna utredare har varit tydliga med att Sverige inte kan fortsätta ha bland de lägsta bränslepriserna i Europa och samtidigt klara EU-målet. Från 2028 utvidgas dessutom EU:s system för utsläppshandel till transporter, vilket kommer att höja priserna.

Även a-kassan är en öppen stridsfråga, främst mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. M vill skära ned på a-kassan för att frigöra pengar till bland annat sänkta inkomstskatter, men har inte preciserat hur mycket som ska sparas eller hur det ska gå till. SD säger nej till försämringar av a-kassan, inklusive skärpta tidsgränser, snabbare nedtrappning eller slopad avdragsrätt för medlemsavgiften. Liberalerna vill behålla principen att ersättningen trappas ned ju längre arbetslösheten varar och motsätter sig höjningar av taket. Kristdemokraterna vill i stället ersätta dagens system med en allmän och obligatorisk a-kassa där ersättningsnivåerna anpassas efter det ekonomiska läget.

Biståndet är ytterligare en fråga där samarbetet sätts på prov. Moderaterna och Sverigedemokraterna vill båda fortsätta skära ned på biståndet, även om motiven skiljer sig. M vill använda pengar till välfärd och försvar, medan SD drivs av en mer ideologisk kritik mot biståndet. KD och L håller dock fast vid det så kallade enprocentsmålet. Ebba Busch har till och med sagt att hon vill höja biståndet om Tidöregeringen får förnyat förtroende. L vill att biståndet i första hand ska gå till demokratisering, fria val och mänskliga rättigheter.

Slutligen finns frågan om ett förstatligande av sjukvården. Det är en hjärtefråga för Kristdemokraterna, och Ebba Busch har beskrivit det som ett villkor för hennes medverkan i en regering. SD och L är också öppna för ett förstatligande. L driver i första hand en tydligare statlig styrning, men har sagt att partiet kan gå med på ett förstatligande av vården om samma sak sker med skolan. SD vill ha ett tydligare statligt huvudmannaskap med målet att förstatliga vården på sikt. Moderaterna håller emot. M menar att en helt statlig sjukvård riskerar att leda till mer byråkrati och administration, men kan acceptera att staten tar ett större ansvar på vissa områden, till exempel läkemedel och kompetensförsörjning.

Valet 2026 blir därmed inte bara en prövning av väljarnas förtroende för den politik som förts. Det blir också en prövning av om Tidöpartierna kan hålla samman när de tvingas ta ställning i frågor där de står långt ifrån varandra. Flera av stridsfrågorna har skjutits upp under mandatperioden, men efter valet lär de kräva besked.