Fakta i frågan: Är Sverige inte längre ett högskatteland?

Sverige har länge betraktats som skatternas förlovade land, inte minst efter Astrid Lindgrens Pomperipossa-epistel 1976. Då kunde en låginkomsttagare i sagan räkna ut att marginalskatten uppgick till 102 procent. Sedan dess har mycket hänt. Från 1990-talet och framåt har skattepolitiken i huvudsak präglats av sänkningar, och frågan är om Sverige fortfarande är ett högskatteland i internationell jämförelse.

Det korta svaret är ja, men bilden har nyanserats. Sveriges skattekvot – det vill säga skatteintäkternas andel av BNP – har inte varit så låg på ett halvt sekel. Vid millennieskiftet låg Sverige i topp bland OECD-länderna. I dag har landet sjunkit till åttonde plats. Danmark, Frankrike och Belgien har högre skattekvot än Sverige, och avståndet till OECD-genomsnittet har minskat från 17 till 7 procentenheter.

Förklaringen finns framför allt i lägre skatt på arbete. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har sänkt de direkta skatterna på arbetsinkomster, det vill säga kommunal och statlig inkomstskatt. Den så kallade skattekilen för en ensamstående medelinkomsttagare utan barn har minskat från omkring 50 till 41 procent sedan 2000. Sverige ligger fortfarande över OECD-genomsnittet, men inte längre i den absoluta toppen.

Samtidigt är marginalskatten för höga inkomster fortsatt hög. För en person som tjänar fem gånger genomsnittslönen, runt 232 000 kronor i månaden, går 64 procent av arbetsgivarens kostnad för en löneökning till skatt och avgifter. Det är den sjätte högsta nivån i OECD. Även om skattesänkningarna har omfattat hela inkomstskalan, är skillnaden i beskattning mellan låg- och höginkomsttagare fortfarande stor i Sverige.

När det gäller kapital och egendom är bilden en annan. Arvs- och gåvoskatten avskaffades 2004, förmögenhetsskatten 2007 och den statliga fastighetsskatten på småhus ersattes av en kommunal avgift med tak. Investeringssparkontot, ISK, och kapitalförsäkringar har inneburit att sparande under goda börsår kan beskattas betydligt lägre än de 30 procent som annars gäller för kapitalinkomster. Även reglerna för fåmansföretag har blivit mer förmånliga. Sedan mitten av 2000-talet har utrymmet för lågbeskattad utdelning utökats och skatten sänkts från 30 till 20 procent.

Bolagsskatten har också sänkts i flera steg, från 28 procent till 20,6 procent sedan 2021. Sverige ligger därmed nära OECD-genomsnittet på 23,8 procent. Även när man mäter den effektiva skattebelastningen på investeringar hamnar Sverige i mitten bland industriländerna. Det är en tydlig förändring från tiden då Sverige hörde till länderna med högst företagsbeskattning.

Konsumtionsskatterna är däremot fortsatt höga. Normalskattesatsen för moms är 25 procent, en av de högsta i Europa. Sedan skattereformen 1990–91 har momsen blivit en allt viktigare inkomstkälla för det offentliga, samtidigt som systemet har blivit mer uppsplittrat. Vårens sänkning av matmomsen från 12 till 6 procent, som enligt riksdagsbeslut ska gälla till utgången av 2027, är ett exempel. Även böcker, tidningar och persontransporter har 6 procent medan exempelvis receptbelagda läkemedel har 0 procent.

Punktskatterna på energi, tobak och alkohol har minskat i betydelse. Det beror delvis på att konsumtionen av dessa varor har minskat, men också på att effektivare energianvändning ger lägre skatteintäkter. Samma logik gäller miljöskatter: när de fungerar som tänkt minskar utsläppen, men också intäkterna.

Internationella skattejämförelser är dock inte helt okomplicerade. Länders skattesystem skiljer sig åt när det gäller sambeskattning, sociala avgifter och privata försäkringar. Sverige har till exempel individuell beskattning sedan början av 1970-talet. Trots det visar OECD:s mått att Sverige inte längre är det extrema undantaget. Flera rika länder har gått om Sverige i skattekvot, och även om många länder har sänkt skatten på arbete har ingen minskat skatteuttaget lika mycket som Sverige.

Sammantaget är Sverige fortfarande ett högskatteland, särskilt när det gäller arbete och konsumtion. Men efter tre decennier av sänkta skatter på arbete, kapital, egendom och företagande har landet närmat sig OECD-genomsnittet. De gemensamma åtagandena är fortfarande stora, men de finansieras i allt högre grad av moms och andra breda skatter snarare än av höga marginalskatter och förmögenhetsskatter.

Frågan om hur skatterna ska utformas är i grunden ideologisk. Höga skattesatser ger inte alltid höga intäkter, eftersom skatter påverkar människors beteenden. Den svenska skattepolitiken har under lång tid valt en väg: lägre skatt på arbete, kapital och företagande, och en större del av intäkterna från konsumtion. Resultatet är ett högskatteland som blivit betydligt mer likt andra rika länder.