Socialarbetaren Namam: Det kan vara din dotter vi räddar från gängen

Tjejerna i skuggan av gängkriminaliteten – så når socialarbetarna fram

Socialarbetaren Namam Faraj rör sig med bestämda steg över Rymdtorget i Bergsjön, ett av Göteborgs särskilt utsatta områden. Med ett stort leende och målmedveten blick söker hon efter specifika tjejer i området.

– Jag trampar inte asfalt på måfå. När jag går ut vet jag vem jag vill ha kontakt med. Jag söker upp en specifik tjej eller så har jag sett dem i närheten av de tongivande killarna i ett nätverk, säger Namam.

I två år har hon inom projektet ”En blind fläck” arbetat med att söka upp tjejer i gängkriminella miljöer. Med sig har hon Yasmin Abdi, ny i rollen men med tydlig vision om uppdraget.

– Vi måste ta dem i handen och leda dem till rätt insatser. Den bästa insatsen är oftast samtal, vi ska vara en röst som ifrågasätter deras val i livet, förklarar Yasmin.

I mars i år kom nyheten som chockade Sverige – en 15-årig flicka häktades misstänkt för två mord, ett i Stockholm och ett i Malmö. Kort därefter häktades ytterligare tre flickor misstänkta för medhjälp i samma utredning. För Namam var detta en tragisk men väntad utveckling av det hon redan sett i sitt arbete.

– De äldre generationernas kriminella har dragit sig för att använda kvinnor och barn i grova våldsbrott. Men hos de yngre finns inga spärrar. Om det fortsätter så här tror jag att vi kommer att se kriminella tjejgäng, säger hon.

Polisens bedömning är alarmerande – nästan 10 000 tjejer har kopplingar till eller är aktiva i kriminella nätverk. Under åren 2023–2025 misstänktes 230 tjejer och kvinnor vara inblandade i våldsbrott i gängmiljön. Den yngsta var endast 12 år gammal.

Trots detta har tjejerna ofta gått under myndigheternas radar, berättar Anna Byström, projektledare för ”En blind fläck”.

– När vi väl får kontakt med dem, är det ofta så att polisen inte har något på dem. De nämns inte i polisens PM eller dagböcker. Trots att de har varit aktiva har vi inte haft tillräckligt bra koll på dem.

Projektet ”En blind fläck” finansieras av Europeiska Socialfonden och drivs av socialtjänsten i nordöstra Göteborg i samarbete med polis, skola och vård. Målet är att identifiera och hjälpa tjejer i eller på väg in i kriminella miljöer.

– Det handlar om att se på tjejerna med jämställda ögon. Målet är att vi alla ska bli bättre på att identifiera dem i våra respektive yrkesroller. Där ser vi en stor skillnad från när vi började, säger Anna.

Hittills har projektet arbetat med över 50 ärenden. Det handlar om tjejer som förvarat narkotika, transporterat vapen, ägnat sig åt penningtvätt och till och med genomfört sprängdåd. Resultaten varierar – vissa har avbrutit kontakten eller dömts för brott, medan andra har fått insatser via socialtjänsten, blivit placerade, fått beroendevård eller gått vidare till studier.

– Flera av tjejerna har vi fortsatt kontakt med. Det som är tydligt är att det är stegförflyttningar vi arbetar med och att det är långsiktiga insatser som krävs, förklarar Anna.

Projektet har nu fått förnyade medel för ytterligare tre år och ska utvidgas till att omfatta även sydvästra Göteborg och på sikt hela staden. Ett nationellt kunskapsnätverk startas också för att sprida arbetssättet till Stockholm och Malmö.

För Namam är det uppsökande arbetet centralt. Med sin uppväxt i Angered, en stadsdel med tre särskilt utsatta områden, hittar hon lätt gemensamma nämnare med tjejerna hon möter.

– Jag kan gå in i rollen som en tant, en storasyster eller en mamma, och det gör att jag kan säga vissa saker utan att de tar illa upp. Jag tror inte man förstår hur stort det är när man äntligen får dem att komma till kontoret. När jag lyckas med det, då vet jag att vi har en chans att rädda dem.

Det första mötet är avgörande. Namam demonstrerar sin teknik med ett leende:
– Snygga naglar du har. Eller: Dina skor, oh my god var har du köpt dem? Kostar de 2000 spänn, men du är bara 17 år, hur har du råd? Och på den vägen kommer vi in på det jag egentligen vill prata om.

På frågan om hon känner oro för sin egen säkerhet svarar hon bestämt nej.
– Jag tvingar ingen att hoppa av. Jag har anmälningsskyldighet och det är jag tydlig med. Ser jag att ett barn far illa måste jag göra en anmälan. Då säger jag att jag inte vill att de om tio år ska undra var alla vuxna var och varför ingen gjorde något.

På senare tid har även tjejer från mer välbärgade områden hamnat i riskzonen, mycket på grund av sociala mediers inverkan.
– Sociala medier har suddat ut alla gränser. Föräldrar i något villaområde tror att dottern sitter och scrollar i sitt rum, att hon är trygg. Men hon kanske chattar med en gängkriminell i Spanien. Det är livsfarligt att scrolla i dag, varnar Namam.

För tjejer i kriminella miljöer finns ytterligare en allvarlig dimension – det sexuella våldet. Anneli Sundgren, barnmorska, samtalsterapeut och sexolog kopplad till projektet, blev förvånad över omfattningen.
– När vi sammanställde data efter våra första två år i projektet, hade nästan alla erfarenheter av sexuellt våld, berättar hon.

Vissa tjejer bär på tidigare trauman, andra utsätts när de blir del av den kriminella miljön. Anneli berättar att många filmas när de är påverkade, material som sedan används för utpressning.
– Det är inte helt ovanligt att man har en skuld och så skickar man sin flickvän eller en tjej som kan utnyttjas sexuellt för att betala av skulden. Ju lägre ner i gängens hierarki, desto mer drabbas tjejerna av våldet.

Namam minns en särskilt omskakande incident:
– Det var en 15-årig tjej som hade blivit av med knarket som hon höll åt en kriminell. Då fick hon tre alternativ: att betala för det, att utföra oralsex på tre av hans vänner eller att få stryk offentligt. Hon valde det sista. Vi kom i slutet av misshandeln och fick dra bort henne.

Tack vare projektets struktur kan Namam direkt lotsa tjejerna vidare till Annelis mottagning Pilen, där de får hjälp att bearbeta trauman och ta steg mot förändring.

– Det handlar om att inte tappa bort offerperspektivet även om vi vet att flera av dem kan ha en egen agenda och ett våldskapital. Detta är unga personer, många är barn, som redan haft alltför stora utmaningar i sitt liv. Vi måste fånga upp dem tidigt och hjälpa både barnet och dennes familj över längre tid, säger Anneli.

För Namam handlar arbetet ofta om att våga tala klarspråk när det behövs. På frågan om kritiken att man lägger resurser på brottslingar svarar hon:
– Vad är alternativet? Vi ser att rekryteringen når villaområden och även tjejer helt utan belastningsregister. Ingen går säker. Om jag inte hjälper dem, kanske de rekryterar ditt barn. De kanske spränger din port eller skadar din granne. Vi kan inte bara sitta och se på.