Statsvetaren om regeringsfrågan: ”Så här ska det inte gå till”

Det brukar kallas den värsta parlamentariska krisen i modern tid. År 2018 tog det 134 dagar innan Stefan Löfven kunde presentera ett regeringsunderlag som accepterades av riksdagen. Rekordet åberopas nu ständigt som en varningssignal – och det nuvarande politiska läget tycks präglat av samma förlamning. Den gången slutade processen med Januariavtalet mellan S, MP, C och L. Frågan är vad den här gången slutar med.

Snart tre veckor efter valet är regeringsfrågan fortfarande olöst. Regeringspartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – fick tillsammans med Sverigedemokraterna 173 mandat, medan oppositionen, bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet, fick 176. Det skiljer alltså bara tre mandat, men de två blocken är internt splittrade. Vänsterpartiet kräver ministerposter för att stödja en socialdemokratisk regering, medan Centerpartiet vägrar att samarbeta med både V och SD. Resultatet är att ingen sida har en färdig regeringsplattform.

Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson vid Göteborgs universitet är kritisk till hur partiledarna hanterat situationen.

– Det här är en politisk ledarskapsfråga. Det är ynkedom att partierna efter ett val fortsätter med presskonferenser, kakätande och valrörelse som om den fortfarande pågick. Väljarna har ju redan sagt sitt och delegerat sin makt till dem, säger han.

Alla partiföreträdare, liksom talmannen, har betonat vikten av att lösa regeringsfrågan snarast. Ändå pekar varje parti på motparten som den som vägrar kompromissa. Statsminister Ulf Kristersson (M) har lyft fram det ansträngda världsläget och menat att Sveriges säkerhet kräver en handlingskraftig regering. Enligt Oscarsson är den oron befogad.

– Sverige skriver en mängd avtal inom nästan alla internationella områden, och en del vetter mot säkerhet. Det finns pågående processer som det nu blir en stor hicka i på vartenda departement, säger han.

Svårigheten är att en övergångsregering har begränsade möjligheter att agera. Formellt har den samma befogenheter som före valet, men i praktiken saknar den mandat att fatta politiskt känsliga beslut. Regeringskansliets formulering är att en övergångsregering främst fattar beslut i löpande eller brådskande ärenden. Det innebär att nya internationella åtaganden och större reformer hamnar i en gråzon.

– Det är lite av en gummiparagraf kring vad som är möjligt och inte möjligt. Ingen vet, det är en omdömesfråga. Skulle det vara något riktigt viktigt måste en övergångsregering hitta ett sätt att förankra det väldigt tajt, säger Oscarsson.

Krisen 2018 blev en väckarklocka. Efteråt diskuterades bland annat att utöka övergångsregeringars beslutsutrymme för internationella avtal, så att Sverige inte skulle hamna i ett politiskt vakuum igen. Men samtalen rann ut i sanden.

– Det som hände efter valet 2018 är en stor plump i vår parlamentariska historia, och det får inte hända igen. När regeringskrisen väl var över tänkte man att det inte kommer att hända igen, säger Oscarsson.

Nu tycks historien upprepa sig. Diskussionen om extra val har också dykt upp, något som statsvetaren ser som en självuppfyllande profetia.

– Nästan alla tar höjd för att det ska bli så fruktansvärt svårt. Det minsta väljarna kan förvänta sig är att våra politiska ledare ska kunna ta hand om det parlamentariska resultatet, säger han.

En av nycklarna till en lösning ligger hos Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Enligt Oscarsson har hon ett svårt dilemma: hon kan inte gå tillbaka till väljarna och säga att ett regeringsskifte inte blev av på grund av Vänsterpartiet. För att undvika det skulle hon behöva backa från partiets kongressbeslutade krav på ministerposter.

– När allt kommer omkring vill partier i första hand få igenom så mycket som möjligt av den egna politiken. Röda linjer är bara ett annat sätt att säga ”det här kommer att kosta”. Politik är det möjligas konst. Om man får mycket politik tillbaka kan man backa från röda linjer och ändå klara sig helskinnad, säger han.

För närvarande fortsätter samtalen i talmannens regi, men inget tyder på att de låsta positionerna har rört sig. En försenad regeringsbildning riskerar också att försena nästa års budget, med konsekvenser för såväl offentlig verksamhet som företag. Frågan är om Sverige återigen går mot en långdragen process – och om det parlamentariska systemet den här gången kan leverera en regering innan osäkerheten får alltför stora konsekvenser för ekonomin och internationella åtaganden.