Efter valet står Centerpartiets ledare Elisabeth Thand Ringqvist inför ett politiskt dilemma utan tydliga utvägar. Pressen från den borgerliga sidan är massiv, samtidigt som alternativen åt vänster riskerar att alienera partiets kärnväljare. Frågan om vem som ska bilda regering har skapat en blockpolitisk knut som C-ledaren nu förväntas lösa – med alla tänkbara aktörer emot sig.
De borgerliga partierna driver sedan valet en samordnad linje om att riksdagen har en ”icke-socialistisk majoritet”. Eftersom Centern i ekonomiska frågor intar en tydligt högerprofil anser Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna att partiet borde byta sida. Budskapet förstärks nu av en bred kampanj där företrädare för arbetsgivarorganisationer, borgerliga tankesmedjor och företag inom välfärdssektorn försöker övertyga Centern om att ett stöd till en socialdemokratiskt ledd regering vore politiskt självmord.
Kampanjen har fått extra kraft av Vänsterpartiets starka valresultat. För Centerpartiet, som under hela valrörelsen profilerat sig som det parti som blockerar samarbete med både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, har utgången skapat en besvärlig situation. Partiledarens vision om en regering i mitten – med Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Centern – saknar helt enkelt tillräckligt stöd i riksdagen för att bli verklighet.
En mittenkoalition skulle i teorin kunna regera i minoritet, förutsatt att vänster- och högerblocken inte kan enas om en gemensam budget. Men inte heller den möjligheten finns i nuläget. Tidöpartierna förfogar över fler mandat än den tilltänkta mittenkoalitionen och kan därmed blockera en sådan regerings politik.
Vänsterpartiets framgång har ytterligare försvårat situationen. Förhoppningen om att Nooshi Dadgostar skulle acceptera ett passivt stöd till en S-ledd regering bedöms som betydligt mindre sannolik nu än före valet.
Ytterligare en väg för Thand Ringqvist vore att försöka värva både Kristdemokraterna och Liberalerna till ett mittenprojekt. Men sannolikheten att Ebba Busch skulle stödja en socialdemokratiskt ledd regering är mycket låg. Ett sådant beslut skulle dessutom uppfattas som ett svek mot de moderata väljare som röstade för att hålla Magdalena Andersson borta från statsministerposten.
Att byta sida och ansluta sig till högerblocket är förstås ett alternativ. Centern är ett utpräglat företagsvänligt parti som förespråkar skattesänkningar och vill behålla vinstmöjligheterna i välfärden. Frågan om vinster i skolan är särskilt viktig för de lobbyorganisationer som nu pressar Thand Ringqvist att ingå i ett borgerligt samarbete.
Moderaterna har signalerat en vilja att försöka förmå Jimmie Åkesson att fortsätta som samarbetspartner. Men just ett sådant samarbete har Centern konsekvent tagit avstånd från under de senaste åtta åren. En plötslig omsvängning skulle riskera att föra Centern in i samma politiska centrifrug som Liberalerna hamnat i efter sitt samarbete med Sverigedemokraterna. En resa som få bedömare tror att Thand Ringqvist är beredd att göra – och knappast heller Åkesson lär välkomna.
Väljer Thand Ringqvist i stället att gå åt vänster och ingå i en regering där Vänsterpartiet får inflytande, hotar konflikten med de lantbrukare, företagare och skogsägare som utgör Centerpartiets traditionella väljarbas. Visserligen skulle ett sådant samarbete kunna ge ekonomiska förbättringar för dessa grupper, men politik handlar inte enbart om pengar. För många centerväljare framstår ett samarbete med V som svårsmält – inte minst med tanke på partiets skattepolitik.
Elisabeth Thand Ringqvist hamnade i en position där hennes egna röda linjer nu binder henne hårt. Från höger bombarderas hon med erbjudanden om samarbete, medan vänstersidan kräver eftergifter som skulle göra det svårt att behålla partiets identitet. Med ett sviktande väljarstöd och en pressad riksdagsställning återstår frågan om vilken väg hon väljer – och vad det i slutändan får för pris för Centerpartiet.
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
