Torekov – byn som blivit en sommarkuliss

Varje lördagsförmiddag samlas en grupp män på en lång bänk i Torekovs hamn. De kallar sig skjulagubbar och träffas året runt vid ett vindskydd från 1700-talet som kallas Skjulet. Men enligt Jarl Henrysson representerar de något mer än en tradition – de är resterna av det försvunna samhället Torekov.

Den lilla orten längst ut på Bjärehalvön i nordvästra Skåne står inför en demografisk utmaning som blivit allt tydligare. Befolkningspyramiden är vänd upp och ner. Av de tusen invånarna i tätorten är hälften över 65 år. Andelen unga människor krymper stadigt.

Problemet handlar i grunden om ekonomi. När fastighetspriserna når extrema nivåer blir det nästan omöjligt att låta husen gå vidare till nästa generation. Syskon har sällan råd att köpa ut varandra vid arv. Resultatet har blivit att kvarteren runt Torekovs smala gator successivt genom decennierna sålts till sommargäster.

”Man kan säga att det går tolv begravningar på ett barndop ungefär. Och ett sådant samhälle överlever ju inte i längden”, konstaterar Jarl Henrysson.

En exklusiv sommarort

I över hundra år har Sveriges elit sökt sig till Torekov under sommarmånaderna. Från början var det akademiker och höga statstjänstemän, men på senare tid har de ersatts av finanseliten och landets rikaste familjer.

Häromåret köpte Jens von Bahr, grundare av spelföretaget Evolution Gaming, ett hus för 51,5 miljoner kronor. Familjerna Rausing och Wallenberg har länge haft boende här, liksom företagaren Antonia Ax:son Johnson och Bertil Hult, grundare av språkreseföretaget EF, tillsammans med sina barn.

Sverige har blivit ett av världens länder med flest dollarmiljardärer per capita och har låg beskattning av förmögenheter. En boende i Torekov, som föredrar att vara anonym, ser ett tydligt samband: ”Att det är så många extremt rika i Torekov, det är inte konstigt. Det kostar ingenting att ha pengar i Sverige, så det är klart att de stannar hemma.”

När affärerna försvinner

Annelie Elbing står mitt på Storgatan som leder från havet upp mot kyrkan. Här låg tidigare Elbings, affären som hennes mamma startade 1944 – den sista kvarvarande affären i Torekov. Nu är det bara en liten plakett på stenhuset som påminner om det förflutna.

”Jag tycker det är så fint att de har satt upp den. Det är riktigt rörande”, säger Annelie Elbing om plaketten som de nya husägarna ordnat.

Affären kallades för Torekovs NK och där fanns allt från målarfärg till kosmetika och framför allt damkläder. Annelie Elbing tog över 1994, men när hon stängde butiken för tio år sedan gjordes fastigheten om till bostadshus. Där skyltfönster och butiksentré tidigare var finns nu en slät, gråvit vägg med vanliga fönster.

Samma utveckling har drabbat husen runt omkring. Det som en gång var byns levande affärsgata består nu av välrenoverade, men ofta tomma bostadshus. Annelie Elbing pekar ut platserna: en frisersalong här, en fiskaffär där, mataffär, pappershandel. Allt är borta.

Hon bor själv kvar i sitt föräldrahem och är en av få bofasta inne i den gamla byn. Under större delen av året kommer ett lämmeltåg av bilar vid sjutiden om morgnarna, fyllda med hantverkare som renoverar husen. Vid fyratiden ger de sig av igen och gatorna tystnar.

I dag är en Ica-butik den enda vardagliga servicen som finns kvar. Annelie Elbing trivs med lugnet, men har en önskan: ”Det är så lite, men det gör jättemycket. När jag går ut med hunden, och det är kolsvart överallt. Det vore trevligt med en liten lampa” i fönstren på de tomma husen.

Ett europeiskt problem

Att vissa svenska kustsamhällen tas över av fritidsboende är en utveckling som pågått länge. På Gotland, västkusten, Österlen, Öland och i skärgårdsöar sätter det press på kommuner som måste tillhandahålla service som sophantering, VA-system och vägar, samtidigt som många fastighetsägare betalar skatt någon annanstans.

I Europa ökar motståndet mot att bostäder köps upp av icke-boende. Danmark gav 2021 kommuner rätt att införa boplikt, vilket innebär att den som köper ett hus måste bo där. Wales har infört möjligheten att öka skatten på ”second homes” upp till 300 procent för att främja permanentboende. I Spanien har regeringen under våren försökt få igenom en 100-procentig skatt på husköp för icke-EU-medborgare.

Båstad kommun, där Torekov ingår, vill främja mer åretruntboende och ett levande samhälle. Men jobben och kommunikationerna finns på andra ställen. Samtidigt har över hälften av Sveriges kommuner en minskande befolkning. Få har samma resursstarka gäster som Torekov. Frågan blir: hur hade byn sett ut utan sommargästerna?

Mikroklimat i fastighetsmarknaden

Mäklaren Joakim Persson, som arbetar på Jakobssons mäklarfirma i Torekov, beskriver hur området har utvecklat nästan egna mikrolägen med stora prisskillnader.

”Folk kommer och frågar: Hur kan det kosta 10 miljoner där, när nästan samma hus 200 meter bort bara kostar 4,5?” säger han.

Många sommargäster vill gärna bo nära samma grannar som de har hemma i Stockholm. Mäklarfirman, som har kontor vid Ica i vad som tidigare var en bank, erbjuder en tjänst de kallar vintertillsyn. I det gamla kassavalvet hänger nycklar till klienters hus. Varannan vecka åker de och tittar till fastigheter vars ägare bor någon annanstans.

Bara en tredjedel av de totalt cirka 1 900 bostäderna i Torekov har boende som är folkbokförda här.

Medan husen inne i byn har tömts på åretruntboende har Torekovs bebyggelse expanderat ut på åkermarken runtomkring, där priserna är mer modesta. Den har också sträckt ut sig längs kusten, där de dyraste husen byggs. Hollywoodstjärnan Hugh Grant och hans svenska fru köpte för några år sedan en liten stuga, rev den och byggde ett lågt grått trähus 600 meter från strandkanten.

Motstridiga bilder

Många Torekovsbor vi träffar är måna om hur byn beskrivs och flera vill inte gärna uttala sig med namn. En person säger att Torekov snart liknar en mumie, där själen skalas bort vid varje husköp av ”sommarfolket” som river och bygger dyrt och bara är här någon vecka om året.

Andra protesterar mot bilden av fantasipriser och en spökby fylld av superrika. De pekar på att husen i Torekov är vackra och välskötta, att hantverkare får arbetstillfällen, att det finns flera restauranger och två gallerier på sommaren, och att några barnfamiljer faktiskt flyttat hit på sistone.

Bertil Wulff, en av skjulagubbarna som forskat och skrivit om Torekovs historia, reagerar starkt mot schablonbilderna. Han tar fram en lapp ur innerfickan med en lista för att visa att Torekov lever: bridgeklubben med elitspelare, föreläsningar, lokalhistoriska föreningar, gubbluncher, promenadgäng.

”Så jävla dött är det inte så att man bara ser en hund då och då”, säger han.

Ett samhälle i förändring

Sjöfartsmuseet och hamnen drivs av föreningar. När skolan lades ner för några år sedan försökte bybor starta en ny, men det lyckades inte. Däremot finns byamacken, som drivs av ett aktiebolag som bybor och sommargäster startade när bensinmacken skulle tas bort.

”Det finns väldigt många föreningar, och alla är med i de flesta föreningar. Och då kommer man i motsatsställning till sig själv”, säger Jarl Henrysson.

Han ger exempel: Är man med i en förening som vill ta bort all vresros för att den skymmer utsikten kan man samtidigt sitta i en annan som vill ha kvar den för att den binder sanden på stranden.

Både butiksägaren Annelie Elbing och skjulagubbarna har bott på andra ställen än Torekov under sina liv. Mäklaren Joakim Persson tror inte att de är Torekovs sista generation, men han tror att åldersstrukturen kommer fortsätta domineras av äldre. Både personer med längre historia i Torekov och ”stockholmare” som tillbringat sina somrar här kommer att fortsätta flytta hit permanent när de går i pension.

”Och vem bestämmer om du är stockholmare eller skåning? Där du bor, det är ju det du är. Det blir en ny permanent befolkning”, säger han.

Frågan är om denna nya permanenta befolkning kan skapa ett levande samhälle året runt, eller om Torekov definitivt förvandlas till en exklusiv semesterort som står tom under vinterhalvåret.