Anna-Lena Laurén: Berlin gjorde mig till vintercyklist

Cykeln – det ideala transportmedlet i Berlins urbana djungel

Som nykomling i Berlin hade jag många saker att upptäcka, men vissa viktiga aspekter av stadslivet hamnade i skymundan. Det tog hela åtta månader innan jag införskaffade en cykel – åtta förlorade månader av frihet och rörlighet. Att bo i Berlin utan cykel kan liknas vid att bo i Bourgogne utan att någonsin smaka på regionens berömda rödvin.

Berlin är på många sätt en dysfunktionell stad. Skolorna lider av lärarbrist, invånarna lämnar uttjänta hushållsapparater på trottoarerna och pendeltågen (S-Bahn) drabbas ständigt av störningar. Men det finns ett område där Berlin verkligen utmärker sig positivt: cykelinfrastrukturen. Oavsett vart man vill ta sig i staden finns det en cykelväg. Ibland till och med en ”Fahrradstraße” – ett av tyska språkets vackraste ord som betecknar en gata helt reserverad för cyklister, där bilar är sällsynta gäster.

I postsovjetiska länder, där jag bott tidigare, betraktas cykeln främst som en statuspryl för de välbeställda, inte som ett praktiskt transportmedel. Denna inställning hade färgat min uppfattning så pass att jag nästan glömt vilket förnämligt urbant färdmedel cykeln faktiskt är. Med den tar man sig fram snabbt och bekvämt, när och vart man vill. Transportmetoden är miljövänlig och helt koldioxidfri. Man upplever staden på ett helt annat sätt än när man färdas under jorden i tunnelbanan. Parkeringsproblem existerar knappt och man får motion på köpet. Men allt detta fungerar förstås bara om det finns ordentliga cykelvägar.

Berlin erbjuder inte bara ett utmärkt nätverk av cykelvägar över hela staden, utan också bilförare som är vana vid och respekterar cyklister. Sedan jag började cykla i Berlin har jag aldrig upplevt att en bilist inte väjt för mig enligt trafikreglerna. Detta förvånade mig till en början, eftersom berlinska bilförare i andra situationer gärna kör mot rött ljus och utför riskfyllda manövrar om det kan ge minsta fördel. Men när det kommer till cyklister råder en annan attityd. Vi utgör en prioriterad grupp i trafiken, och bilister blir inte ens lika upprörda på oss som på varandra. Hur denna cykelkultur har uppstått är svårt att förstå, men någon måste ha uppfostrat dessa bilister väl.

När vintern anlände till Berlin ställdes jag inför nya utmaningar. Den typsiska berlinska vintern består mest av dimma och fukt, men ibland sjunker temperaturen under noll med efterföljande nederbörd. Sedan stiger kvicksilvret igen innan det återigen sjunker under fryspunkten. Resultatet blir isiga cykelbanor.

För att lösa problemet besökte jag min lokala cykelaffär i Tempelhof och köpte dubbdäck, som monterades direkt. Detta är samma affär där jag köpte min cykel och regelbundet lämnar in den på service. Om man lämnar in cykeln på morgonen är den nästan alltid klar samma dag. Hittills har personalen löst alla problem som uppstått med min cykel.

Det är värt att notera att servicenivån i Berlin generellt inte är särskilt imponerande. Man får ofta vänja sig vid en viss otrevlighet, särskilt i större butikskedjor. Mindre, lokala affärer erbjuder dock en annan upplevelse. Där kan man skapa personliga relationer, särskilt om man besöker dem regelbundet. Det bästa är att all service finns på gångavstånd. Man behöver varken planera eller förvarna – det är bara att titta in när man passerar.

Efter några dagar med dubbdäck i snömodden försvann snön, och cykelbanorna är nu åter torra. Trots detta behåller jag dubbdäcken tills vidare. Intressant nog är dubbdäck förbjudna för bilar i Berlin, men inte för cyklar.

I en annan stad hade jag kanske lämnat cykeln hemma och tagit tunnelbanan så fort det började snöa. I Berlin kommer det inte på fråga. Med cykeln vet jag exakt när jag är framme vid mitt mål – något som aldrig är säkert med tunnelbanan eller pendeltågen.

Min tysktillverkade Rabeneick är precis vad en journalist behöver: en pålitlig arbetshäst som fungerar i alla väder. Så pålitlig att den till och med förvandlade mig till en hängiven vintercyklist i Berlins urbana landskap.