EU:s tomma retorik i Ukrainakonflikten – ord utan handling

I den östeuropeiska säkerhetspolitiken finns ett gammalt uttryck som påminner om det svenska ”det växer mod i flugbröst” – något man säger om personer som försöker dölja sin bristande förmåga genom skryt. Detta gäller särskilt inom försvars- och säkerhetspolitik, där tomma ord kan vara direkt kontraproduktiva. En motståndare ser alltid din verkliga kapacitet, oavsett hur stora ord du använder.

De EU-länder som befinner sig i Rysslands geografiska närhet har länge förstått detta. Polen, Finland och de baltiska staterna har konsekvent satsat betydligt mer på sitt försvar än länder längre västerut. De har anpassat sin försvarskapacitet efter det verkliga hotet, inte efter politisk retorik.

När ryska stridsflygplan kränker exempelvis polskt luftrum är det Polens försvarsmakt som agerar. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen konsulteras inte i sådana situationer. Trots detta valde von der Leyen nyligen att uttala sig i CNN om att ryska jaktplan mycket väl kan skjutas ner om de tar sig in i EU:s luftrum.

Detta uttalande belyser det grundläggande dilemma EU har brottats med sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022. Unionen vill inte vidta de kraftfulla åtgärder som verkligen skulle krävas för att tvinga Ryssland ut ur Ukraina, men vill samtidigt inte framstå som passiv.

Istället har EU kompenserat med storstilade uttalanden och genom att ge Ukraina status som medlemskandidat. Under mina reportageresor i Kiev har jag hört ukrainska beslutsfattare öppet meddela sina väljare att landet inte uppfyller alla formella krav för EU-medlemskap, men att det inte spelar någon roll – ”EU kommer att släppa in oss ändå.” Denna uppfattning har EU bidragit till genom sina dubbla budskap.

Rysslands kränkningar av EU-länders luftrum är inget nytt fenomen. Finland började 2005 offentliggöra alla sådana incidenter och under det följande decenniet dokumenterades 30 ryska luftrumskränkningar enbart i finskt luftrum. Sedan dess har kränkningarna fortsatt, men det vi ser nu är en tydlig upptrappning.

Den senaste drönarincidenten i Polen är bara ett exempel på ett långvarigt mönster. Det mest effektiva sättet att få stopp på denna typ av provokationer vore att utveckla och implementera kostnadseffektiv teknik för att neutralisera drönare – att agera istället för att bara prata.

Det diskuteras nu planer på en ”drönarmur” längs EU:s östgräns, där Ungern dock har meddelat att de inte tänker delta. Även om detta är ett steg i rätt riktning, har Ryssland haft tre år på sig att utveckla teknik för att kringgå sådana försvarsåtgärder.

I somras utfäste sig de europeiska NATO-länderna att höja sina försvarsutgifter till fem procent av BNP. Enligt historikern Janne Holmén motsvarar detta en astronomisk summa på 1 210 miljarder dollar – mer än USA:s hela försvarsbudget. Bara en bråkdel av denna summa skulle teoretiskt sett räcka för att ge Ukraina tillräckligt stöd för att driva ut de ryska styrkorna. Men som Holmén påpekar kommer dessa pengar sannolikt aldrig att materialiseras. Summan är orealistisk och inget land är berett att faktiskt stå för den utlovade ökningen.

Medan EU:s retorik blir alltmer militaristisk, utan att följas av motsvarande handling, fortsätter kriget i Ukraina med fortsatta förluster av människoliv. Den växande klyftan mellan ord och handling blir alltmer uppenbar – och alltmer plågsam.

Situationen illustrerar ett grundläggande problem i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik: unionen saknar både befogenheter och kapacitet att agera som en enad militär aktör, samtidigt som den politiska retoriken skapar förväntningar som inte kan infrias. För Ukraina och de europeiska länder som gränsar till Ryssland räcker inte tomma ord – de behöver konkreta åtgärder och verklig försvarskapacitet.