Natten till måndagen dog minst tio personer i en ny omfattande robotattack mot Kiev. Det var den andra storskaliga attacken på en vecka – under den första, natten till torsdagen, dödades 31 personer. För de som befinner sig i den ukrainska huvudstaden har detta blivit en del av vardagen, en verklighet som ständigt upprepas.

När journalister besökte platser som träffats av tidigare attacker och intervjuade chockade människor framför rasmassorna, uppstod en märklig känsla av déjà vu. Samma förfärliga scener återkommer gång på gång, som i en ond cirkel som aldrig tar slut.

Bakgrunden till de senaste attackerna kan delvis förklaras av att president Vladimir Putin nu befinner sig i en förödmjukande situation hemma i Ryssland. Landsomfattande bensinköer har uppstått som ett direkt resultat av välriktade ukrainska drönarattacker mot ryska bränsledepåer. De senaste ryska attackerna mot ukrainska städer verkar vara ett sätt att straffa Ukraina för dessa framgångar. Samtidigt är det bara en fortsättning på den strategi som Ryssland har tillämpat från konfliktens första dag – ballistiska missiler har avfyrats mot ukrainska städer sedan krigets början.

Trots den pågående terro­ren har Kievs invånare utvecklat en säregen förmåga att hantera situationen med humor. På en liten frisörsalong i ett källarrum på ett gathörn skrattar kunderna tillsammans när frisörskan Halyna berättar om en nylig tågresa till Kryvyj Rih. En medresenär snarkade så högt att han lät precis som en Shaheed-drönare, berättar hon. Sådana skämt är vanliga i Kiev idag.

Den ukrainska poeten Lesia Ukrainka skrev redan 1897: ”För att slippa gråta skrattade jag.” Hundratjugo år senare har hennes ord fått en ny, smärtsam aktualitet.

En kvinna som nyligen bytt ut fönstren i sin Kievlägenhet berättar att det är andra gången de krossats av tryckvågor från ryska robotattacker. Hon är arg, men också stolt över sitt land. Att den ukrainska armén just nu har initiativet i kriget märks tydligt i huvudstaden.

Hon återger en händelse från slutet av maj, när Lukjanivska-marknaden attackerades. Trots att byggnaden förstördes fungerade metrostationen under jorden som vanligt. När hon kom upp och såg förödelsen kände hon lukten av kebab från gatukök som redan hade öppnat igen. ”De kan inte krossa oss”, säger hon med stolthet.

Under nätterna följer bombattackerna alltid samma mönster. Först går flyglarmet. Sedan hörs ett mullrande, svischande ljud när det ukrainska luftvärnet skjuter upp robotar. Då vet man att faran är nära. Det ukrainska luftförsvaret stoppar det mesta, men inte allt. Därför väntar man på den hårda, skarpa smällen som betyder att en robot har slagit ner.

Under en typisk natt ljuder larmet klockan 01.40. I morgontimmarna hörs det karaktäristiska mopedljudet från en Shaheed-drönare, följt av knattret från en Zusjka – en sovjetisk luftvärnspjäs med dubbla 23-millimeters kanoner. När flyglarmet äntligen signalerar att faran är över är klockan sju. Då är det meningslöst att försöka somna om.

Kievborna har blivit så vana vid situationen att många för länge sedan slutat gå ner i skyddsrummen när flyglarmet ljuder. ”Gick du ned i skyddsrummet förra veckan när det smällde?” frågar Halyna en kund i salongen. ”Nej, jag stannade hemma med katten”, lyder svaret. En annan kund förklarar att hon också slutat gå ner eftersom metrostationerna är så svettiga. Någon ger då rådet att välja de gamla metrostationerna, som är mycket bättre ventilerade.

Ukrainarna fortsätter att ge varandra praktiska råd om var man har det bekvämast under bombardemangen. Men det effektivaste försvaret är i alla fall modernt luftvärn. President Volodymyr Zelenskyj kräver nu fler Patriot-enheter vid Nato-mötet i Ankara.

Det ukrainska försvaret har kommit en bit på väg när det gäller att pressa Ryssland. Men det som längtas efter mest av allt är vapenvila. Ensamt klarar inte Ukraina av att sätta tillräckligt stor press på Ryssland. En kvinna uttryckte det rakt på sak: ”Det här kriget kommer att pågå åtminstone till 2030.”

Vad Nato-mötet kommer att besluta återstår att se, men för befolkningen i Kiev fortsätter vardagen med sin blandning av humor, rädsla och en envis vägran att ge upp.