Nathan Shachar: När Erdogan hånas sluter oppositionen upp bakom presidenten

I veckan inledde Israels premiärminister Benjamin Netanyahu en militär operation mot ett flygfält i norra Syrien, där Turkiet hade påbörjat reparationsarbeten. Attacken mot Abu al-Duhur-flygfältet, söder om Aleppo, har utlöst en diplomatisk kris mellan de två regionala stormakterna och fått både turkiska och israeliska politiska ledare att höja tonläget avsevärt.

Det turkiska oppositionsledaren Özgür Özel, som representerar CHP, vände sig direkt till Netanyahu under ett tal i Trabzon under veckoslutet. I ett ovanligt enande budskap, som riktades över partigränserna, sade Özel att turkiska medborgare står enade mot yttre hot. – Vi kämpar hårt mot varandra här hemma, men om någon utifrån kommer och vill dra in oss i sin inrikespolitik, så kommer han att finna 87 miljoner turkar enade, förklarade han. Uttalandet markerar en sällsynt politisk samling kring president Recep Tayyip Erdogan i en tid av inrikespolitiska spänningar.

Özel karakteriserade vidare den israeliske premiärministern som en ”mördare av palestinska barn” och hävdade att attacken syftar till att skapa en kris med Turkiet för att stärka Netanyahus position inför det israeliska valet. Den analysen får stöd från flera israeliska bedömare, däribland Netanyahus tidigare försvarsminister och partikamrat i Likud, Moshe Yaalon. I ett inlägg på X efter attacken skrev Yaalon att Netanyahu gör allt för att hålla alla fronter öppna och fortsätta kriget för att undvika ansvar för misslyckandet från den 7 oktober 2023.

Både Netanyahu och Israels försvarsminister Israel Katz uttalade sig hånfullt om Erdogan i samband med attacken. – Vi varnade dem, men de tog ingen notis om det, så vi såg till att påminna dem, sade Netanyahu. Katz använde ett mer informellt språk och sade att Erdogan ”ertappats med fingrarna i kakburken”. Dessa kommentarer har ytterligare förvärrat de redan ansträngda relationerna mellan länderna.

Turkiet har under en längre period, med stöd från förre presidenten Donald Trump, etablerat ett starkt militärt fotfäste i norra Syrien. I december 2024 tog turkiskstödda jihadister från Idlib-regionen makten i landet, och deras ledare Ahmad al-Sharaa utsågs till Syriens president med stöd av både Erdogan och Trump. Tidigare i år stormade syriska styrkor, med turkisk assistans, även Rojava, den kurdiska de facto-staten i nordöstra Syrien.

Kollisionen mellan Israel och Turkiet i Syrien handlar dock om betydligt mer än prestige och retorik. Om Turkiet lyckas installera avancerade luftvärnssystem i Syrien skulle det dramatiskt förändra den militära balansen i regionen. Israel har under flera år genomfört attacker mot iranska mål och använt sig av syriskt luftrum för sina operationer. Ett etablerat turkiskt luftförsvar skulle kunna begränsa Israels handlingsutrymme och försvåra framtida operationer mot Iran avsevärt.

Samtidigt försöker den nya syriska regimen navigera i det komplexa maktpolitiska landskapet. Syriens president Ahmad al-Sharaa uppges föra en kontinuerlig dialog med Israel, samtidigt som han balanserar sitt beroende av Turkiet. Detta understryker den geopolitiska komplikationen, där Syrien riskerar att bli en spelplan för stormaktsrivalitet snarare än en självständig aktör.

Såväl Erdogan som Netanyahu har en lång historia av att använda utrikespolitiska kriser för att stärka sina inhemska positioner. Turkiet hotar regelbundet Grekland och Cypern för att mobilisera nationellt stöd i tider av inrikespolitiskt motstånd. Israel agerar på liknande sätt med en säkerhetspolitisk retorik som ofta kopplas till interna politiska behov. Experter menar att detta mönster gör Mellanösterns säkerhetssituation ännu mer oförutsägbar, då militära beslut ibland drivs av inrikespolitiska agendor snarare än strategiska långsiktiga mål.

Utvecklingen följs nu noga av internationella bedömare, som oroar sig för att en öppen konflikt mellan Turkiet och Israel skulle kunna destabilisera hela regionen och få långtgående konsekvenser för globala energimarknader och säkerhetspolitik. Båda länderna upprätthåller starka militära kapaciteter och har visat prov på vilja att använda dem. Utan några tecken på diplomatiska initiativ tycks risken för ytterligare eskalering vara överhängande.