Belarus kan få en ny roll i kriget – men kapaciteten ifrågasätts

På den belarusiska sidan av gränsen pågår en oroväckande utveckling med nya vägbyggen mot ukrainskt territorium, enligt president Volodymyr Zelenskyj. Ukrainas underrättelserapporter visar även att trupper och artilleri förflyttas i gränsområdet.

”Vi tror att Ryssland återigen försöker dra in Belarus i det här kriget,” sade Zelenskyj till inhemska medier förra veckan. Samtidigt rapporterar det ukrainska försvaret att det inte finns några tecken på att Belarus samlar soldater vid själva gränsen.

Detta är inte första gången Zelenskyj uttrycker oro över Belarus roll. I februari uttalade han sig för nyhetsbyrån Ukrinform om att den belarusiska regimen tagit ett steg närmare kriget genom att låta sitt territorium användas för avfyrning av ryska oresjnikrobotar. Zelenskyj betonar konsekvent att det är mot det belarusiska folkets vilja som diktatorn Aleksandr Lukasjenko stödjer Kremls krigsföring.

Enligt Anton Naumluck, ordförande för demokratiorganisationen Free Russia Foundations avdelning i Warszawa, kan Zelenskyjs varningar tolkas på flera sätt. Det kan vara ett försök att stärka banden med den belarusiska oppositionsledaren Svjatlana Tsichanoŭskaja eller ett sätt att öka acceptansen i Ukraina för en eventuell ny mobilisering. Men Naumluck påpekar också att Belarus faktiskt kan vara på väg att ta en större roll i konflikten – oavsett vad befolkningen tycker.

En avgörande fråga är vilken reell skillnad Belarus kan göra på slagfältet. Enligt officiella uppgifter har landet cirka 70 000 soldater i aktiv tjänst, med totalt omkring 100 000 när trupper under inrikesdepartementet inkluderas. Lettiska underrättelseuppgifter pekar dock på att den belarusiska militären i verkligheten bara är hälften så stor.

I jämförelse hävdade president Vladimir Putin i december att Ryssland hade 700 000 soldater involverade i ”specialoperationen” i Ukraina. En belarusisk intervention skulle därför knappast vara avgörande för krigets utgång.

Den belarusiska armén saknar dessutom stridserfarenhet och modern utrustning. De flesta moderna vapensystem har redan skickats till Ryssland, och kvarvarande materiel består huvudsakligen av föråldrade sovjetiska system som inte kan mäta sig med de vapen Ryssland använder i dagens konflikt, som exempelvis iskanderrobotar.

Ett teoretiskt scenario är att Belarus genomför en storskalig mobilisering. Lukasjenko har hävdat att landet ”vid händelse av krig” kan mobilisera en halv miljon soldater. Detta betraktas dock som högst osannolikt eftersom det skulle kräva enormt tryck från Ryssland och sannolikt utlösa betydande folkligt missnöje i Belarus.

Den profilerade regimkritikern Vadzim Kabanchuk avfärdar dessa siffror som ett mantra för självförsäkran eller ett försök att skrämma grannländerna i väst. Artsiom Brukhan, talesperson för det belarusiska oppositionsrådet, är ännu tydligare: att mobilisera trupper eller på annat sätt aktivt dra in Belarus i kriget vore för Lukasjenko att ”skriva under sin egen dödsdom”. Brukhan påpekar att Lukasjenkos ledarskap historiskt byggt på att hålla landet utanför regionala konflikter.

Mer sannolikt är att Belarus gradvis kommer att utöka sitt stöd genom att i ökande omfattning upplåta sitt territorium för ryska styrkor och luftangrepp. Vid invasionens inledning använde Ryssland Belarus som genomfartsland för sin framryckning mot Kiev. En liknande manöver vore idag svårare på grund av Ukrainas förstärkta närvaro vid den norra gränsen.

Däremot skulle belarusiskt territorium kunna spela en viktig roll i Rysslands försök att skapa en buffertzon i den nordukrainska regionen Sumy och i Charkiv i öster, där trupper skulle kunna sättas in från belarusiskt håll.

Situationen illustrerar den komplexa geopolitiska dynamiken i regionen, där Lukasjenko balanserar mellan lojalitet till Moskva och strävan att undvika direkta militära konfrontationer som skulle kunna destabilisera hans eget styre. För Ukraina representerar den belarusiska gränsen fortsatt en potentiell säkerhetsrisk som binder ukrainska försvarsresurser även när huvudstriderna pågår i landets östra och södra delar.