Björn af Kleen: Trumps kompanjon trodde att presidenten gick att styra

En av USA:s mest omtalade senatorer, Lindsey Graham från South Carolina, avled oväntat den 11 juli i år, 71 år gammal. Hans död kom efter en sprucken aorta, och enligt närståendekällor hade han bokstavligen arbetat ihjäl sig i Donald Trumps tjänst. Morgonen efter dödsfallet skulle Graham ha gjort sitt 64:e framträdande i det politiska tv-programmet Meet the Press.

Graham kom att symbolisera det republikanska partiets dramatiska förvandling under Trump-eran. Den kortvuxne och karismatiske ungkarlen utvecklade en nära relation till presidenten som både fascinerade och förbryllade politiska bedömare i Washington. Han blev Trumps mikroingenjör i senaten och hans mellanhand i internationella sammanhang, med regelbundna besök i Kiev, Jerusalem och vid Nato-högkvarteret i Bryssel.

De två männen golfade tillsammans varje vecka och Graham försvarade presidenten oavbrutet i medierna. ”Han är en ljugande jävel, men kul att hänga med”, sade Graham om Trump i ett uppmärksammat uttalande som fångade komplexiteten i deras förhållande.

En politisk vändning som väckte frågor

Grahams nära band med Trump utgjorde en häpnadsväckande ideologisk vändning. Under sina första decennier i kongressen hade senatorn rest världen runt och förespråkat en interventionistisk amerikansk utrikespolitik i Ronald Reagans anda, där USA skulle agera som demokratipolis. På hemmaplan var Graham känd för att söka kompromisser med demokraterna i frågor om klimat och invandring.

Trump stod för raka motsatsen – demokratiförakt både i inrikes- och utrikespolitiken. Journalister och politiska analytiker försökte oförtrutet förstå vad som fick Graham att överge sina principer för en plats vid bordet på Trumps lyxanläggning Mar-a-Lago.

Barndomens strategier i vuxenlivets politik

En förklaring till Grahams politiska anpasslingsförmåga kan möjligen hittas i hans barndom. Han växte upp under fattiga förhållanden i järnvägsknuten Central, belägen mellan Atlanta och Charlotte. Föräldrarna drev en gudsförgäten öl- och biljardhall där familjen bodde ovanpå lokalen.

Som pojke lärde sig Lindsey att navigera bland barens hotfulla ölhävare genom att bli en maskot och hovnarr med smeknamnet ”Stinkball”. När båda föräldrarna dog unga tvingades han uppfostra sig själv och sin lillasyster. I den fattiga amerikanska södern, med begränsade välfärdsinrättningar, sökte de föräldralösa syskonen tröst och beskydd hos kraftfulla män. Graham kallade själv denna typ av män för ”alfahundar”.

Denna överlevnadsstrategi följde honom genom karriären. Han avancerade snabbt i patriarkala miljöer – först som militärjurist stationerad i Europa, sedan som ledamot av representanthuset och slutligen i senaten. Där knöt han starka band med krigshjälten John McCain, en republikansk ”alfahund” som blev hans ideologiska fadersgestalt.

Ett hastigt maktskifte

När McCain dog i hjärncancer kort efter Trumps maktövertagande bytte Graham abrupt sida. Det var ideologiskt chockerande för många, men helt i linje med överlevnadsinstinkten från barndomens Central. ”Man får spela korten man har”, brukade Graham säga.

Själv framställde han inte sitt nära umgänge med Trump – de dagliga telefonsamtalen, de ändlösa middagarna – som en eftergift utan som strategi. Trump gick att påverka, menade Graham, bara man var där i rummet. Och där var han definitivt.

En omtvistad arv

Frågan om Graham lyckades påverka Trump i någon betydande riktning förblir kontroversiell. När Graham avled i sitt hem den 11 juli – bara timmar efter ett telefonsamtal med Trump – hade han just återvänt från en resa i Europa. Han hade deltagit i Natomötet i Turkiet och sedan rest vidare med nattåg genom Polen in i Ukraina för sitt tionde besök där.

Trump har ofta agerat på sätt som direkt motarbetat Grahams ursprungliga övertygelser om att stödja Nato och Ukraina mot Ryssland. Men vid detta tillfälle lovade Trump leveranser av Patriotmissiler till Zelenskyj och höll god ton mot Natoledarena.

Samtidigt trappade Trump upp bombningarna mot Iran, ett angrepp som Graham bidragit till att hetsa fram genom att personligen coacha Israels premiärminister Benjamin Netanyahu om hur man bäst säljer in ett krig till Trump. Som tack väntas Netanyahu delta på begravningen i Washington.

För Graham var det ett ljust politiskt ögonblick. Men priset blev det högsta möjliga – han betalade med sitt eget liv. Hans död understryker den fysiska och psykiska press som präglat amerikansk högerpolitik under Trump-eran, där lojalitet och närhet till makten krävt extrema personliga uppoffringar.

Grahams historia illustrerar både högerpopulismens lockelser för dem på insidan och den auktoritära politikens verkliga kostnader. Han förkroppsligade det republikanska partiets anpasslighet till Trump, men också de personliga konsekvenserna av att så totalt underordna sig en annans politiska projekt.