Emma Bouvin: Ingen vill ha krig och ingen vill sluta fred

USA:s flygvapen har genomfört en attack mot den iranska ön Larak i Persiska viken, enligt uppgifter från det amerikanska centralkommandot (Centcom). Nattens bombning var ett svar på att iranska styrkor uppges ha börjat minera farvattnen i Hormuzsundet, bara dagar efter att USA förklarat att alla minor i området var undanröjd. Attacken mot Larak är den senaste i en rad sammanstötningar mellan länderna, som under flera månader befunnit sig i öppen konflikt.

Enligt officiella uppgifter från Washington var insatsen begränsad och riktad. Men situationen i regionen är fortsatt mycket spänd. Under morgonen avfyrade Iran flera robotar mot Jordanien och Förenade Arabemiraten, två länder som hyser bland annat amerikanska militärbaser och som setts som allierade i regionen. Enligt preliminära uppgifter ska samtliga robotar ha skjutits ned, men oberoende uppgifter saknas. I alla tre länderna är rapporteringen hårt styrd och informationsflödet starkt begränsat.

Diplomatin verkar samtidigt ha nått vägs ände. Efter att den senaste tidens samtal pausats finns det i nuläget inga tecken på en snar lösning. Läget är nedkylt i diplomatiska ordalag, men verkligheten är att situationen är brandfarlig och att parterna positionerat sig inför en potentiellt mycket långdragen konflikt.

Bakgrunden är ett krig som inleddes den 27 februari 2026 när USA:s president Donald Trump, i ett ovanligt steg, gav order om en offensiv benämnd ”Operation Epic Fury”. Redan dagen därpå inleddes samordnade flyganfall tillsammans med israeliskt flyg. I samband med attackerna dödades Irans högste ledare, ayatolla Ali Khamenei, vilket gav konflikten en ekologisk symbolisk dimension. Sedan dess har en rad händelser som skakat om politiken i hela Mellanöstern följt i varandra.

Efter en inledande kraftmätning nåddes i april ett FN-förhandlat ramavtal, som ledde till en kort vapenvila. Freden var dock allt annat än varaktig, och redan efter några veckor stod det klart att parterna var långt ifrån en politisk lösning. Sedan dess har våldet varierat i intensitet, med periodiska upptrappningar och tillfälliga eldupphör.

Ekonomiskt har kriget fått betydande effekter på de globala marknaderna, inte minst genom dess placering vid Hormuzsundet. Genom sundet passerar en betydande andel av världens råoljeexport, vilket gör undervattensmiljön känslig för varje form av konflikt. Redan i slutet av juli, då USA attackerade mål i Iran, steg oljepriset kraftigt på världsmarknaden. Den nuvarande upptrappningen med mineringar och robotanfall riskerar att driva upp priserna ytterligare, då försäkringspremierna för tankfartyg ökar i en rask takt.

För omvärlden innebär oroligheterna i regionen också att både sjöfarten och flygtrafiken tvingas ta andra vägar. Saudiarabien, som gränsar till både Irak och Kuwait, har sedan en tid tillbaka försökt agera som en diplomatisk samtalspartner, men har samtidigt förstärkt sitt eget försvar med anledning av det senaste säkerhetsläget. Andra regionala stormakter, som Turkiet, följer nogsamt utvecklingen.

Samtidigt som striderna pågår förs en allt mer högljudd retorik. Analytiker från flera internationella institut menar att det politiska spelet i Washington är högst närvarande i den militära taktiken, och att Trump, som under hela konflikten varit tydlig med att han föredrar ekonomiska sanktioner före fullskaligt krig, nu pressas av utvecklingen. Det faktum att Trump, efter nattens bombning, valde att publicera en AI-animerad film på sociala medier där väldiga explosioner visas i samband med oljeön Kharg, tyder enligt en del bedömare dock på motsatsen – att den militära optionen fått allt större plats på Vithusets dagordning, trots att verkligheten nu fångat upp händelseförloppet.

Oavsett vad som ligger bakom angreppet, så bortom avsikterna, består bilden av ett mycket svårt säkerhetspolitiskt läge. Varken Iran eller USA har något att tjäna på att backa – och samtidigt riskerar fortsatt eldgivning att leda till en humanitär katastrof. Utvecklingen framåt är i dagsläget oerhört svårbedömd, inte minst eftersom informationsläget är begränsat. Politiken har satt säkerheten ur spel; ingen vill ge upp, och få verkar beredda att ta risken att rädda det som finns kvar.

För människorna i regionen är den humanitära situationen redan mycket pressad, samtidigt som den globala uppmärksamheten riktas mot risken för en ännu blodigare upptrappning och dess effekter på omvärldens konjunkturläge. Priset för de fortsatta striderna, oavsett utgång, kan komma att bli mycket högt – inte minst för civilbefolkningen i ett av världens genom tiderna mest instabila regioner.