I Aya Kanbars ”Kalven” blir begäret en form av ensamhet

Aya Kanbars nya diktsamling ”Kalven” har fått ett varmt mottagande bland kritikerna. Enligt förlaget Nirstedt/Litteratur ska verket läsas som en modern, lesbisk tolkning av Patrick Süskinds klassiska roman ”Parfymen”. För den som inte är bekant med 80-talets storsäljare från Tyskland, erbjuder diktsamlingen dock en annan ingång – en dedikation som lånats från popdrottningen Madonnas låt ”Don’t tell me”.

I dedikationen återfinns rader om en människa så ensam att sängen framstår både som en sista viloplats och ett hjälplöst offer. Det är en bild som sätter tonen för en poesi som rör sig i gränslandet mellan det kroppsliga och det abstrakta. Kanbar, som är tjugotvå år gammal, visar med ”Kalven” att hon behärskar språket på ett sätt som få i hennes ålder. Hennes dikter tycks lyssna efter ord som kan säga mer om jaget än vad medvetandet självt förmår.

Denna tredje bok kommer endast två år efter debuten ”Hyperverklighet” (2021) och uppföljaren ”Aftongata” (2023). Med ”Kalven” tar hon ett kliv framåt i sin utveckling. Samlingen är strukturerad som en pjäs i tre akter, där titlarna är lånade från parfymernas värld. I centrum står två gestalter: G, som beskrivs som en antik eld kramad av ny mässing och ett plasmatäckt kreatur med ögon som inte är ögon, och Lucia, som möter oss i vit aftonklänning på trappan till operahuset. Hon talar sakralt och glimmar av myrra, och erbjuder sig själv till G som ett doftlandskap av silke och honung.

Ändå förblir relationen mellan kvinnorna gåtfull. Läsaren får aldrig riktigt veta vad som faktiskt sker dem emellan, eller varför deras starka band bryts lika snabbt som det uppstår. Enligt Kanbar själv är detta dock medvetet: det rör sig inte om en verklig förbindelse, utan om en dröm om ett möte. Dikterna skildrar längtan och begäret efter en passion, snarare än passionen själv. På så sätt blir samlingen i grund och botten en berättelse om ensamhet.

Titeln ”Kalven” är inte en slump. Den syftar på den bibliska berättelsen om guldkalven. I Kanbars tolkning handlar den om en grupp vilsna själar som, när deras ledare försvinner, skapar en ersättning. De övergivna tillverkar en kalv av guld – en symbol för deras desperation och saknad. Kanbar påminner oss om att denna berättelse inte bara handlar om avgudadyrkan, utan i högsta grad om vad som händer när människor står utan vägledning.

Jämfört med hennes tidigare verk är ”Kalven” stramare i formen. Dikterna är kortare och övergångarna mellan bilderna mindre tvära. Huruvida denna förändring beror på ensamhetstemat, som kräver koncentration, eller om det är ett medvetet konstnärligt val, är svårt att avgöra. Dock finns det tillfällen där enskilda rader och bilder halkar undan, som om de inte hinner vecklas ut på sidan innan nya tar vid. I en poesi så ögonblicksbetonad och explosiv som Kanbars, hade bitvis större täthet och längre pauser sannolikt gynnat verket.

I en tidigare intervju på denna sida fick Kanbar frågan om sitt motto. Hon citerade inte Madonna, utan Sveriges egen diktarkonung Verner von Heidenstam: ”Det är skönare att lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge.” Med ”Kalven” visar hon prov på en kraft att spänna många bågar – och läsarna kan se fram emot fler skott från denna unga poet.

Gabriel Itkes-Znap skriver om aktuell poesi för DN Kultur.