Emma Bouvin: Libanon och Israel vill inte vara brickor i en iransk fred

Fredsförhandlingarna mellan Israel och Libanon har under de senaste dagarna tagit en märklig vändning i Washington. Trots att delegationer från båda länderna befinner sig i den amerikanska huvudstaden för att diskutera vägen mot fred, finns det hittills inga konkreta bevis på att parterna faktiskt har mötts ansikte mot ansikte. Enligt uppgifter har den libanesiska delegationen lämnat rummet varje gång någon tagit fram en kamera, i ett försök att undvika att bli dokumenterade vid samma bord som sina tidigare ärkefiender.

Förhandlingarna är en synnerligen känslig fråga för både den israeliska och den libanesiska regeringen. Med stor sannolikhet skulle samtalen inte ha kommit till stånd om inte USA hade lagt sig i och drivit på processen. Detta understryker den komplicerade politiska situationen i regionen och den djupa misstro som råder mellan de båda grannländerna.

Libanon har uttryckt att de inte vill hamna i krig med Israel. Den israeliska sidan å sin sida hävdar ofta att man inte är i krig med Libanon som sådant, utan att kampen handlar om att utplåna den libanesiska shiamilisgruppen Hizbollah. Trots dessa uttalanden har åratal av konflikter och stridigheter mellan de två grannländerna skapat en djup misstänksamhet, även om båda parter i princip är överens om att Hizbollah måste avväpnas.

En faktor som ytterligare komplicerar förhandlingarna är att USA enligt uppgift har lagt sitt största fokus på parallella samtal med Iran, snarare än på fredsprocessen mellan Israel och Libanon. Detta har lett till frustration hos både israeliska och libanesiska företrädare, som upplever att deras amerikanska medlare i samband med detta har åsidosatt deras intressen i förmån för de iranska förhandlingarna.

Den senaste utvecklingen kom för några dagar sedan när USA presenterade sin nya plan om så kallade ”pilotzoner” i södra Libanon. Planen innebär att Libanon ska återta små delar av sitt territorium från Israel och visa att de har kapacitet att demilitarisera dessa områden från Hizbollah, innan de tillåts överta fler zoner. Övervakningen av denna process ska enligt planerna genomföras av USA, Qatar, Pakistan och Iran.

Åtgärden har mött hård kritik från Israel, som inte anser att Iran har någon rätt att vara inblandad i processen. Dessutom vägrar den israeliska regeringen att lämna de delar av södra Libanon som det israeliska försvaret har ockuperat under våren. Premiärminister Benjamin Netanyahu var tydlig i sitt uttalande i onsdags: ”Så länge som jag är premiärminister kommer vi att behålla vår buffertzon i Libanon.”

Inte heller Libanon är nöjd med Irans inblandning, då de inte anser att Iran har något med deras interna angelägenheter att göra. I förhandlingarna har de libanesiska delegaterna också uttryckt upprörelse över att de ”pilotzoner” som Israel kan tänka sig att ”lämna över” i praktiken är områden där ingen israelisk ockupation pågår.

Den amerikanska utrikesministern Marco Rubio, som har ansvaret för samtalen, har dock uttryckt optimism om processen. Han betonar att det handlar om en gradvis utveckling som inte kan lösas över en natt. Enligt Rubio kommer ju fler zoner den libanesiska armén lyckas säkra, desto mer kommer Hizbollahs kontroll att minska, vilket i sin tur ska leda till att Israel behöver minska sin närvaro i Libanon.

En vapenvila mellan Israel och Hizbollah meddelades förra helgen, vilket skapade ett visst hopp om en förbättrad situation. Sedan dess har dock båda sidor anklagat varandra för överträdelser av avtalet. Trots dessa anklagelser har de senaste dagarna varit relativt lugna i området.

Situationen illustrerar den komplexa säkerhetspolitiska verkligheten i Mellanöstern, där regionala rivaliteter, internationella förhandlingar och interna politiska hänsyn alla spelar in. Hur förhandlingarna i Washington slutligen kommer att utvecklas återstår att se, men det är tydligt att vägen mot en varaktig fred är lång och kantad av betydande utmaningar.