Emma Bouvin: Trump tycker att Netanyahu borde vara tacksam – det är han inte

President Donald Trump har återigen aviserat ett förestående fredsavtal med Iran, men denna gång skiljer sig situationen från tidigare löften. Nu kommer liknande signaler även från den iranska regimen, vilket ger förhandlingarna en ny dimension. Trots att Trump hävdar att ett avtal är redo att skrivas under, är det planerat att undertecknas först på fredag, något som väcker frågor om hur färdigt det egentligen är.

Det kan finnas flera förklaringar till förseningen. En praktisk anledning skulle kunna vara svårigheter med resplaneringen, men mer troligt är att det fortfarande återstår betydande detaljer att klara ut innan avtalet är helt färdigt. Och som bekant kan detaljerna vara avgörande för framgången.

Komplexa utmaningar i avtalet

Enligt vad som hittills framkommit finns flera svårigheter med utkastet till avtal. En av de största utmaningarna är kravet på att striderna ska upphöra överallt i regionen, inklusive i Libanon. Detta skapar problem eftersom Israel betraktar konflikten i Libanon som ett separat krig som inte bör kopplas samman med Irankriget.

Ytterligare en komplikation är att Israel inte är en part i avtalet, trots att det är israeliska styrkor som utför attacker i Libanon. Så sent som i söndags bombade israeliska stridsflyg södra Beirut, vilket fick Iran att hota med vedergällning. Hämnden ställdes dock in, möjligen efter att Trump personligen bett Iran avvakta, även om detta inte kan bekräftas officiellt.

Strategiska överväganden för Iran

För den iranska regimen kan det ha framstått som strategiskt oklokt att låta Israel sabotera ett avtal med USA som innebär en betydande diplomatisk framgång för den islamiska republiken. Samtidigt framstår samma avtal som ett nederlag för Israel, vilket den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu är väl medveten om.

Trots detta förefaller president Trump inte dela denna bedömning. I en intervju med The New York Times uttryckte Trump att Netanyahu borde vara tacksam för det amerikanska initiativet. Trump påpekade att om Iran skulle få tillgång till kärnvapen skulle Israels överlevnad vara hotad inom ett par timmar.

Otillräckliga resultat enligt ursprungliga mål

När Israel och USA inledde sina militära operationer mot Iran hade de flera omfattande mål. Förutom att förhindra att regimen utvecklar kärnvapen skulle Irans lager av ballistiska missiler utarmas, stödet till proxyarméer som Hizbollah upphöra, och förutsättningar skapas för regimens fall. Dessa målsättningar har Trump inte nämnt på länge, men i Jerusalem finns de kvar i minnet.

Baserat på vad som är känt i nuläget verkar USA främst ha lyckats uppnå en återöppning av Hormuzsundet, även om detta ännu inte har realiserats i praktiken. Det bör noteras att detta sund var öppet redan innan kriget inleddes, vilket gör resultatet mindre imponerande.

Ekonomiska och nukleära aspekter

Enligt avtalet ska flera miljarder dollar i frysta iranska tillgångar återföras från USA till Iran. När det gäller atomvapenfrågan uppger iranska företrädare att den nuvarande överenskommelsen innebär att ”inte göra någonting” i väntan på kommande förhandlingar. Detta kan tolkas som en uppskjuten lösning snarare än en definitiv överenskommelse.

Trump själv uttrycker stolthet över att ha lyckats där tidigare presidenter misslyckats. Han hävdar att ledare i regionen för första gången har funnit en president som kan hjälpa dem att uppnå verklig fred. Vice president Vance kallade dock måndagsmorgonen Mellanöstern för ”basket case”, vilket ungefär kan översättas som ”psykfall”, en beskrivning som kontrasterar mot optimismen kring fredsavtalet.

Osäkra framtidsutsikter

Med flera dagar kvar till den planerade undertecknandet återstår att se hur avtalet utvecklas. Många detaljer behöver fortfarande lösas, och komplexiteten i regionens konflikter gör att utfallet är långt ifrån givet. Den komplexa situationen med Israel utanför avtalet men ändå djupt inblandat i regionens konflikter utgör en betydande risk för genomförandet.

Frågan är om det verkligen går att uppnå varaktig fred i en region där så många olika intressen och konflikter sammanstrålar, och där nyckelparter inte ens sitter vid samma förhandlingsbord.