Stadsomvandling av utsatta områden ger blandade resultat

Det låter enkelt i teorin: riv det gamla, renovera fastigheter och blanda olika boendeformer för att minska fattigdom och kriminalitet. Men verkligheten visar att ombyggnadsprojekt i utsatta områden hör till de mest komplicerade samhällsinsatser som kan genomföras. Projekten tar ofta mycket lång tid – upp till 15, 20 eller 30 år – och framgång är långt ifrån garanterad.

I Frankrike har myndigheten ANRU sedan 2004 arbetat med att riva, rusta och bygga cirka en halv miljon bostäder. Trots dessa omfattande insatser har segregationen inte minskat nämnvärt. Detta aktualiserar frågan om strategi med ”riv, rusta, bygg” verkligen fungerar i praktiken.

Kath Scanlon, forskare vid London School of Economics med inriktning på europeisk bostadspolitik, nyanserar bilden: ”Det beror på vad du menar med ’fungerar’. Det finns många exempel på att kvaliteten på bostäder och omgivningar förbättrats avsevärt. Den här sortens ombyggnadsprogram kan också vara effektiva för att minska brottsligheten lokalt.”

Ur klimatsynpunkt är omfattande rivningar dock problematiska. Scanlon påpekar att byggnader binder mycket koldioxid: ”Det finns mycket kol lagrat i byggnaderna. Så man bör först se om man kan renovera, även om det ibland kan ta längre tid och bli dyrare.”

Hur väl områdena blir ”blandade” beror i hög grad på hur attraktiva de blir för medelklassen. ”Ofta är problemet att de här områdena ligger långt ut i periferin. Då blir det viktigt att kollektivtrafiken fungerar bra,” förklarar Scanlon.

När det gäller integration ser resultaten olika ut beroende på vad man menar med begreppet. Scanlon skiljer mellan fysisk integration och social integration: ”Om du med integration menar att olika socioekonomiska grupper bor tillsammans i samma område, så finns det exempel på det, som i delar av Paris. Men om man menar att grupperna umgås socialt med varandra, att deras barn leker tillsammans och så vidare – då har det visat sig vara svårare att få till.”

För verklig integration krävs kompletterande samhällsinsatser som satsningar på skolan, språkundervisning och arbetsmarknadspolitik. Både Socialdemokraterna och Moderaterna i Sverige förespråkar sådana åtgärder, om än med olika inriktning.

En annan central fråga är vad som händer med invånarna som tvingas flytta när områden renoveras och blir mer attraktiva. Hyrorna stiger ofta, vilket gör att de ursprungliga invånarna inte alltid kan bo kvar.

I Paris innerstad utgör subventionerade hyresrätter idag 25 procent av bostadsbeståndet, vilket ger viss beredskap för omflyttningar. I Sverige har dock allmännyttans andel minskat från 25 till 16 procent sedan 1990-talet enligt en rapport från tankesmedjan Agenda 2030 – en utveckling som begränsar möjligheterna.

Frågan är politiskt känslig i Sverige. Socialdemokraternas integrationspolitiska talesperson Lawen Redar föreslog i en rapport förra året satsningar på billiga hyresrätter i socioekonomiskt gynnade områden. Detta ledde till en debatt om ”tvångsblandning” av befolkningen, vilket resulterade i att S-kongressen senare antog ett mer allmänt hållet förslag om statliga investeringsstöd för hyresrätter.

Melissa Fernandez, forskare vid Universitat Autonòma de Barcelona, menar att man måste se till de större strukturella förhållandena: ”Den här sortens ’uppstädningsprojekt’ uppmuntras och rättfärdigas ofta av politiska och mediala diskurser som kopplar byggnadernas dåliga skick till människorna som bor där – som om det vore de och deras kulturer som orsakat det socioekonomiska förfallet, snarare än större strukturella förhållanden.”

Detta kan leda till konflikter, vilket setts i Danmark där den så kallade ”getto-lagen” utmanats i domstol av boende som känt sig utsatta för etnisk diskriminering. ”Fattigdomen och utsattheten utrotas inte av den sortens projekt. Den flyttas bara någon annanstans,” säger Fernandez.

Positiva exempel finns, men är enligt Fernandez sällsynta. Hon nämner ett program i Barcelona där man erbjuder mark och subventioner till projekt som involverar boende och leder till lägenheter med låga, reglerade hyror.

Kath Scanlon framhäver att offentligt markägande kan vara avgörande: ”En sak som är väldigt kraftfull är om stat och kommun äger mycket mark. Det ger fler valmöjligheter och makt över bostadsbyggandet. Det är till exempel en delförklaring till att Wiens system med hyreslägenheter är så generöst.”