Anne Holts avslutande deckare är en njutningsfull hämndodyssé

I mer än trettio år har författaren Anne Holt fängslat läsare med sina spänningsromaner om kriminalinspektören Hanne Wilhelmsen. Med ”Diamanter och rost” sätter hon punkt för serien som inleddes 1993, i ett verk som överraskar med sina självbiografiska undertoner.

När Hanne Wilhelmsen först introducerades för läsarna på sin ikoniska rosa Harley-Davidson, blev Holts debutroman ”Blind gudinna” en omedelbar succé som snabbt följdes av fler böcker i serien. I den avslutande delen möter den före detta polisen en ny granne vid sitt fritidshus – den hyllade men skandalomsusade deckarförfattaren Kristine Hoff.

Det är svårt att missa parallellerna mellan Hoff och Holt själv. Beskrivningen av Hoff som ”osminkad och överviktig” med glasögon som ständigt glider ner på näsryggen och vilt grånat hår, vittnar om en befriande självdistans hos författaren. Genom denna karaktär ges läsaren en inblick i den litteraturskandal som drabbade Holt efter publiceringen av kärleksromanen ”Mea culpa” 1997.

I romanen framträder liknande skeenden: Kristine Hoff debuterade också 1993 med en deckare kallad ”Hippokrates döva öron” – en tydlig parallell till Holts ”Blind gudinna” – innan hon gav ut en roman som totalsågades av kulturetablissemanget. Nu, 36 år senare, utspelar sig vad som kan beskrivas som en njutningsfull hämndodyssé.

”Diamanter och rost” (uppkallad efter Joan Baez kända låt om Bob Dylan) blir därmed mer än en spänningsroman; den är ett litterärt uppgörelseverktyg där Holt behandlar den norska litteraturskandal som jagade henne under nästan ett år. Med svala, väl avvägda ord får hon äntligen ge igen mot kritikerkåren som en gång skoningslöst dissekerade hennes avsteg från deckargenren.

Romanen är dock inte enbart en uppgörelse med det förflutna. Holt väver skickligt samman teman som barnlängtan, trasiga kärleksrelationer och skapandet av nya familjekonstellationer. Det märks att författaren haft stor frihet och glädje i arbetet, där hon kunnat välja och vraka bland sina egna erfarenheter från litteraturvärlden.

Spänningen håller hela vägen. Holt bemästrar hantverket att bygga en berättelse som gör det omöjligt att sluta läsa. Hon excellerar i personporträtt som får liv genom särpräglade egenheter, och låter sina karaktärer bråka och vara besvärliga, men alltid med en underliggande förståelse för deras beteenden.

Huvudkaraktären Hanne Wilhelmsen framstår som mer kantig och svårtillgänglig än någonsin. Hon är närmast otrevlig och asocial, men skildras med sådan respekt och värme att hon ändå, en sista gång, förmår beröra läsarens hjärta. Det är ett konststycke att skapa en så komplex karaktär som man både stör sig på och sympatiserar med.

Strukturmässigt hålls spänningen uppe genom en intrig som rör sig mellan olika tidsskikt och perspektiv. Först femtio sidor från slutet börjar den möjliga upplösningen skymta, vilket vittnar om författarens förmåga att dosera information och hålla läsaren i ovisshet.

Anne Holts avslutande del i Hanne Wilhelmsen-serien demonstrerar att hämnd verkligen serveras bäst kall – i det här fallet efter nästan ett kvarts sekel. Med ”Diamanter och rost” levererar hon inte bara en fängslande spänningsroman utan också ett personligt bokslut över en författarkarriär där litteraturkritik och framgång gått hand i hand.

Boken är utgiven på Piratförlaget i översättning av Ann-Marie Skarp.