Expert: Kriget har gett Iran ett vapen i framtida konflikter

Under mindre än ett dygn kunde Hormuzsundet anses öppet. Efter att Irans utrikesminister Abbas Araghchi tillkännagett dess öppnande meddelade landets militär redan på lördagen att sundet ”återgått till sin tidigare status”. Denna strategiska farled, genom vilken en femtedel av världens olje- och gasexport transporteras, har blivit ett kraftfullt vapen i Irans arsenal.

Stängningen av sundet har skakat den globala ekonomin och visat sig vara ett effektivt påtryckningsmedel för den iranska regimen. Enligt Rouzbeh Parsi, historiker och forskare vid Lunds universitet, finns det två huvudsakliga orsaker till detta.

”Ett av skälen är att så många länder är beroende av olja och gas från Persiska viken, vilket gör stängningen slagkraftig,” förklarar Parsi. ”Det andra skälet är att amerikanerna inte har någon tillstymmelse till strategi för vad de vill med den här konflikten. Ingen kan trösta sig med att tänka att konflikten med alla dess negativa konsekvenser är värd priset för att om två veckor så har vi en ljusning i tunneln.”

Trots veckor av intensiva flygräder från USA och dess allierade bedömer amerikansk underrättelsetjänst att Iran fortfarande förfogar över cirka 40 procent av sin drönararsenal och mer än hälften av sina avfyrningsramper för ballistiska robotar. Denna kvarstående kapacitet är mer än tillräcklig för att upprätthålla hotet mot sjöfarten.

”Det handlar inte om att de måste stoppa eller sänka varje fartyg,” förtydligar Parsi. ”Utan att de har tillräckligt bra ballistiska missiler för att då och då beskjuta och eventuellt sänka ett fartyg, vilket gör att försäkringspremierna för alla fartyg skjuter i höjden. För ingen vill risken att vara just det fartyget.”

Denna taktik representerar en förändring i den iranska strategin. Länge ansågs hotet om att stänga Hormuzsundet vara just bara ett hot, eftersom Iran själva skulle bli de största förlorarna. Men sanktionerna som infördes av Trump-administrationen 2018 har förändrat denna dynamik.

”Sedan 2018 då Trump införde sanktioner är ju Irans oljeexport väldigt begränsad,” påpekar Parsi. ”Den skada de åsamkar sig själva är väldigt liten i jämförelse med den skada de åsamkar alla andra.”

Irans strategiska beslut har varierat under konfliktens gång. Under de israeliska anfallen mot landet förra sommaren, som följdes av amerikanska bombningar mot kärnanläggningar, valde den dåvarande regimen att hålla Hormuzsundet öppet. Danny Citrinowicz, tidigare chef inom den israeliska underrättelsetjänsten och numera Irankännare vid tankesmedjan Institute for National Security Studies, menar att detta återspeglade inställningen hos den tidigare högste ledaren ayatolla Ali Khamenei, som senare dödades i krigets inledning.

”Khamenei var orolig för att en blockering av sundet skulle få länder att vända sig mot Iran i kriget,” förklarar Citrinowicz till New York Times. ”Alla vet nu att om det blir en konflikt i framtiden kommer en stängning av sundet vara punkt nummer ett i den iranska läroboken.”

Detta geopolitiska verktyg kommer sannolikt att förbli en central del i Irans försvarsstrategi, oavsett konfliktens utgång. Även om situationen skulle resultera i ett avtal som begränsar Irans kärnenergiprogramm, har landets nya ledarskap fått bekräftelse på effektiviteten av denna avskräckningsstrategi.

”Man kan inte vinna mot geografin,” konstaterar Citrinowicz, och syftar på Irans strategiska placering vid det smala sundet som utgör en naturlig flaskhals för den globala energiförsörjningen.

De ekonomiska konsekvenserna av en fortsatt blockad är omfattande, med kraftigt höjda försäkringspremier för rederier och potentiellt stigande energipriser världen över. Situationen illustrerar tydligt hur regionala konflikter i Mellanöstern kan få omedelbara globala effekter genom att påverka vitala handelsrutter och energileveranser.

För det internationella samfundet återstår nu den svåra uppgiften att hantera en situation där Iran har bevisat att deras långvariga hot om att stänga Hormuzsundet inte längre bara är teoretiskt, utan ett reellt och effektivt påtryckningsmedel i regionala konflikter.