Experten om Afghanistan: ”Jag känner sorg”

Fem år har gått sedan talibanerna intog Kabul den 15 augusti 2021 och återigen grep makten i Afghanistan. Den islamistiska rörelsen, som mellan 1996 och 2001 styrde landet med en tolkning av islam präglad av förtryck – stening för påstådda otrohetsaffärer, påtvingad klädsel för kvinnor och förbud mot musik – utlovade denna gång en mer moderat agenda. Så blev det inte.

I stället har Afghanistan utvecklats till en islamistisk enpartistat utan fria val, fri press eller synlig opposition. Den hårdföra regimen under ledning av Haibatullah Akhundzada har successivt stärkt sitt grepp om landet. Rättsväsendet genomsyras av sharialagar, och 2024 infördes lagen om ”Främjande av dygd och förebyggande av laster” – en lag som ger myndigheterna långtgående befogenheter att kontrollera allt från klädsel till beteenden i det offentliga rummet.

Säkerhetsläget är dock en annan historia. Kriget som pågått i nästan två decennier är över och våldet har minskat dramatiskt.

– Många trodde att talibanerna inte skulle lyckas skapa en fungerande statsapparat, att rörelsen skulle splittras inifrån. Men så blev det inte. Framför allt har de uppnått ett våldsmonopol som gjort landet mycket säkrare, säger Therese Pettersson, senior analytiker vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet.

Priset för säkerheten är högt, konstaterar hon. Kvinnors rättigheter har monterats ner steg för steg sedan maktövertagandet. Redan 2021 förbjöds flickor att gå i skolan efter årskurs sex, och i december 2022 stängdes universiteten för kvinnor. Afghanistan är därmed det enda landet i världen som nekar flickor och kvinnor all utbildning.

– För bara ett år sedan infördes lagen om att kvinnors röster inte får höras i det offentliga rummet och att man inte får ha fönster där kvinnor kan ses från utsidan. Jag känner sorg när jag tänker på Afghanistans framtid och framför allt på dess kvinnor, säger hon.

Förtrycket har fått katastrofala följder. Enligt FN befinner sig 17,4 miljoner människor i akut livsmedelsosäkerhet, varav 4,7 miljoner i faktisk nöd. Fler än 2,6 miljoner afghanska flickor har nekats skolgång, och bristen på både sjukvårdspersonal och lärare är kritisk. När omvärlden fördömde maktövertagandet drogs stora delar av biståndet in, vilket förvärrade krisen ytterligare.

Unicef är en av få internationella organisationer som fortfarande är verksamma i landet. Under 2025 fick över 3,7 miljoner barn i offentliga skolor akut utbildningsstöd. Organisationen varnar för att Afghanistan fram till 2030 kan förlora upp till 20 000 kvinnliga lärare och 5 400 kvinnliga vårdanställda om förbuden kvarstår.

– Ett land kan inte blomstra när hälften av dess ungdomar hålls tillbaka, säger Unicefs generaldirektör Catherine Russell.

Daniel Timme, Unicefs kommunikationschef i Kabul, pekar på ytterligare konsekvenser: flickor gifts bort tidigare och deras psykiska hälsa blir allt sämre.

– Det internationella samfundet måste förstå vikten av att stötta ekonomiskt nu. Vi finns här och gör mycket som har och kommer att få stor betydelse. Världen får inte glömma bort Afghanistan, säger han.

Relationen mellan omvärlden och talibanregimen är i gungning. Ryssland har formellt erkänt regimen, och såväl EU som flera västländer för dialog med talibanerna om migration, terrorbekämpning, humanitärt bistånd och regional säkerhet.

– Omvärlden kommer att bli tvingad att ha diplomatiska relationer med talibanregimen av pragmatiska skäl. Det gör att även om man inte formellt erkänner dem, innebär det ändå någon sorts erkännande, säger Therese Pettersson.

Även relationen till Pakistan har försämrats, trots att länderna tidigare stått varandra nära. Islamabad anklagar Kabul för att låta pakistanska talibaner operera fritt på afghanskt territorium, vilket lett till gränsstrider och pakistanska flyganfall. Samtidigt har Pakistan skickat tillbaka miljoner afghanska flyktingar – totalt har 5,9 miljoner afghaner återvänt, och ytterligare tre miljoner väntas återvända under det kommande året.

Framtiden ter sig dyster. Arbetslöshet, fattigdom, rädsla för myndigheterna och kvinnornas kraftigt inskränkta rättigheter har gjort att framtidstron bland befolkningen är låg.

– Eftersom det inte finns något riktigt väpnat motstånd mot talibanregimen och inte heller ett starkt politiskt alternativ, tror jag att den här regimen kommer att kunna sitta länge, säger Therese Pettersson.