Klockan halv sex en måndagskväll i östra Peking plockar 34-åriga Wang Jialong fram sin arbetsuniförm och gör sig redo för ett nytt arbetspass. För ett halvår sedan lämnade han sitt jobb på ett finansföretag där affärerna hade börjat gå dåligt och lönen krympte. I dag är han istället en del av Kinas enorma armé av gigarbetare – som matbud i den kinesiska huvudstaden.

För Wang Jialong spelar veckodagen ingen roll. Han arbetar alla dagar, specialiserad på att köra ut lunch och middag till kunder. Efter ett sjutimmarspass tjänar han ungefär 140 yuan, motsvarande runt 200 svenska kronor.

## Världens största gigekonomi

Över 80 miljoner kineser beräknas i dag få sina arbetsuppgifter genom olika plattformstjänster. Det handlar om chaufförer, varubud och matbud som styrs av algoritmer och appar. Kina har utvecklats till världens mest avancerade gigekonomi, där tekniken snabbt matchat ihop uppdrag med arbetare.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Förra året distribuerade bud i Kina sammanlagt 199 miljarder paket, en ökning med 13 procent jämfört med året innan. Det innebär i snitt 142 försändelser per person och år – en häpnadsväckande siffra som illustrerar omfattningen av denna arbetskraft.

Därför syns buden överallt i stadsbilden. De kommer farande på tysta elmopeder från alla håll med sina leveranser, och de rör sig snabbt. Anledningen är enkel: de får betalt per uppdrag. Tid är bokstavligen pengar i den här branschen.

## Uppkopplade och styrda av algoritmer

När Wang öppnar sin app för att starta kvällspasset hörs en röst direkt – trafikpolisen som påminner om reglerna. Budskapet är tydligt: Du måste bära hjälm, kör inte för fort, var försiktig!

Han sätter sig på mopeden och börjar skrolla på telefonen. Buden konkurrerar om leveranserna, och alla uppdrag är inte värda mödan, tycker Wang. Till slut accepterar han en beställning – hämta mat en kilometer bort, leverera den 1,5 kilometer därifrån.

När han når adressen ställer han mopeden utanför porten och springer snabbt fem trappor uppför – huset saknar hiss. Han lämnar paketet utanför dörren och tar ett foto som bevis på att uppdraget är slutfört. Efter en kort stund lyser meddelandet upp på telefonen: han har tjänat 4,2 yuan, knappt sex kronor. Det tog honom tio minuter.

När jag frågar om det inte borde vara bättre betalt för leveransen när huset saknar hiss, protesterar inte Wang Jialong. Han kommer från en by på landsbygden i provinsen Jilin i nordöstra Kina och är inte den som klagar.

”Någon måste ju leverera även till dem som bor fem våningar upp utan hiss. Hur skulle de annars kunna sitta hemma och beställa mat?” säger han.

## Sju dagar i veckan – utan ledighet

Femton år har gått sedan Wang först kom till staden och fick jobb på ett tryckeri. Nu arbetar han sju dagar i veckan. Han förstår inte riktigt min fråga om att han aldrig skulle vara ledig.

”Vadå, jag är ju ledig varje dag efter lunch och fram till att jag börjar jobba på kvällen igen”, svarar han från soffan i den lilla hyreslägenheten.

På eftermiddagarna lägger han sig och sover en timme, sedan lagar han mat och förbereder sig för kvällspasset. För Wang är detta faktiskt en form av frihet.

”Det här är friare än mitt gamla jobb. Där stod chefen och hängde över mig hela tiden. Här bestämmer jag själv och kan välja mina arbetstider”, förklarar han.

Innan Wang blev bud hade han negativa åsikter om yrket. Att det var varmt, att man blev solbränd, att det var ett arbete långt ned på samhällsstegen. Men hans syn har förändrats.

”Nu vet jag att vänskapen mellan kollegor är bra. Relationerna är enkla, inte alls som konflikterna på ett kontor”, säger han.

## Från industriarbetare till budbilsförare

Hans yrkesbyte handlar dock inte bara om personliga preferenser, utan även om Kinas allmänna ekonomiska läge. När marknaden för finansbolaget där han arbetade försämrades krympte lönen kraftigt.

”Tidigare kunde man lätt hitta ett fast jobb som gav 5 000–8 000 yuan i månaden, motsvarande 7 000–11 000 kronor. Det kan man inte längre”, konstaterar han.

Därför blev Wang istället bud, som många andra, med en lön på 4 000–5 000 yuan i månaden (ungefär 5 600–7 000 kronor). ”Vill jag tjäna mer kan jag jobba längre dagar”, säger han. Andra som har ett fast jobb på dagarna drygar ut inkomsten genom att köra ut paket på kvällarna.

Utvecklingen representerar en historisk förändring i det kinesiska samhället. När Mao Zedong grundade Folkrepubliken 1949 var Kina en nation av bönder. Från slutet av 1970-talet började lantarbetarna flytta in till städerna, där de tog jobb som bygg- och industriarbetare eller som servitriser.

I snitt har inflyttningen skett med en hastighet av cirka 15 miljoner invånare per år. Men där de flyttande bönderna tidigare blev industriarbetare, ansluter de sig i dag ofta till den växande skaran av gigarbetare som kör ut varor och mat.

## Tekniken driver utvecklingen

Den nya tekniken är en avgörande faktor bakom utvecklingen. Smarta appar parar ihop beställningar från kunder med bud som levererar dem. Ingen annanstans har utvecklingen av sådana plattformar gått snabbare än i Kina.

Men gigarbetet har också spridit sig till tillverkningsindustrin, där fast anställda successivt ersätts av miljontals arbetare som är beredda att rycka in när en fabrik behöver dem. Ingen särskild förkunskap krävs. Dessa arbetare stannar i några dagar eller veckor eller längre om det är vad arbetsgivaren vill.

Flexibiliteten är guld värd för företagen, som kan öka eller minska produktionen beroende på säsong och efterfrågan, utan att behöva ta något långsiktigt personalansvar. Enligt The Economist beräknas 40 miljoner arbetare – en tredjedel av Kinas anställda i tillverkningsindustrin – jobba på detta sätt.

De migrantarbetare som anpassar sig och förstår hur de ska ta sig fram i konkurrensen på plattformarna kan tjäna mer än de som har ett fast arbete. Men de kommer aldrig att utveckla några djupare färdigheter eller förkovras i arbetet. Det finns ingen karriär att göra utan en fast arbetsgivare. Ett stort antal arbetstillfällen i tillverkningsindustrin kommer även att ersättas av robotar.

## Alternativet är arbetslöshet

Men vad är alternativet? Många som arbetar i den kinesiska gigekonomin har förlorat sitt tidigare jobb. Hade de inte blivit varubud, matbud eller chaufför hade de gått arbetslösa.

43-årige Yang är ett exempel. Han var svetsare på byggen i tio år och tjänade som mest 400 yuan om dagen med gratis mat och fritt husrum.

”När jag inte fick min lön längre sade jag upp mig och blev varubud”, säger han när vi träffar honom sittande på sin elmoped i väntan på leveranser.

Han har kontrakt med en agent som skickar uppdraget direkt till honom. Det är bättre betalt än att arbeta för appar som Wang Jialong, men det är mindre fritt och innebär långa arbetsdagar. Yang brukar jobba alla dagar i veckan.

Hans fru bor hemma i byn i provinsen Hebei utanför Peking och hans tonårsson går på internatskola i en annan del av provinsen. Själv bor han i en lägenhet med dubbelsängar, där han är inackorderad med många andra bud. En fyrarummare kan hysa så många som 20 boende.

Det är inte olagligt, men heller inte helt enligt reglerna att så många delar på en lägenhet, enligt en bostadsförmedlare i området. Men eftersom staden är beroende av buden och att de har någonstans att bo, ser uppenbarligen vissa mellan fingrarna.

## Svårt att slå rot

Kanske rotar sig dessa inflyttade invånare aldrig på sin nya ort, vilket i sin tur kan leda till att de aldrig gifter sig och skaffar barn. Wang Jialong protesterar dock mot den bilden.

”Man kan visst gifta sig, det har inget med jobbet att göra. Det är många bud som är gifta, man väljer bara en partner som kommer från en familj med samma bakgrund”, säger han.

Han gifte sig själv för tre år sedan och visar stolt upp bröllopsfotografiet. Hans fru arbetar också i Peking, på ett statligt företag, i en helt annan del av staden där hon bor i veckorna. På helgerna kommer hon på besök.

”Min plan är att jag jobbar kvar som bud så länge som jag kan tjäna minst 20 yuan per timme, motsvarande 28 kronor. Men en dag när vi vill ha barn måste jag helt klart tjäna mer än i dag”, säger matbudet.

Hans historia är en av miljontals i Kinas snabbt växande gigekonomi – ett system som ger flexibilitet och sysselsättning, men saknar trygghet och karriärmöjligheter som präglar traditionella anställningar.