Han överlevde ebola: ”I två dagar var jag i princip död”

Spänningen är påtaglig i den ugandiska staden Bundibugyo, där minnen av ett dödligt ebolautbrott för 19 år sedan nu återväckts till liv. Det pågående utbrottet av samma virusvariant i grannlandet Kongo väcker oro och gamla sår hos dem som en gång överlevde den fruktade sjukdomen.

Det är maj 2026 och motorcyklar och lastbilar passerar genom staden. Den 56-åriga Jochebed Kyamikwa står under sitt gula parasoll och säljer simkort och mobildata. Från en pickup ljuder en knastrig röst genom högtalarna: Ebola är en riktig sjukdom. Känner du igen symtomen ska du agera omedelbart om du misstänker smitta.

I grannlandet Kongo, bara några mil bort, rasar farsoten i ett utbrott som redan krävt över 200 människoliv. Misstron mot myndigheterna är utbredd i området. Människor tror att det är propaganda, att regeringen hittat på sjukdomen för att få pengar från biståndsgivare. Men Jochebed Kyamikwa vet bättre än de flesta att hotet är på allvar. Hon överlevde själv det första kända utbrottet av just denna variant av ebola, bundibugyo, som upptäcktes här för snart två decennier sedan.

Staden Bundibugyo ligger bakom de majestätiska Ruwenzoribergen som når över 5 000 meter i höjd. Det är här, i detta avlägsna hörn av Uganda nära gränsen till Kongo, som den ovanliga ebolavarianten först identifierades i november 2007.

När händelserna tog sin början i augusti samma år låg staden i skuggan av ett kommande statsbesök som skulle sätta Uganda på världskartan. Drottning Elizabeth II väntades till huvudstaden Kampala i slutet av november för ett toppmöte med alla regeringschefer i det brittiska samväldet. Gatorna i Kampala fejades och putsades som aldrig förr. Hela landet talade om det stundande besöket som var en rejäl framgång för president Yoweri Museveni.

Men samtidigt hade en rad mystiska dödsfall i byarna på bergsluttningarna kring Bundibugyo börjat förbryllat myndigheterna. Tester för malaria, tyfoid och även ebola visade negativa resultat. Det första hypotesen var att det rörde sig om matförgiftning. Ingen kunde då ana att de stod inför upptäckten av en helt ny virusvariant.

I mitten av november begav sig Jochebeds storebror Jeremiah Muhindo, en välkänd lokal affärsman och aktiv i Röda korset, till byn Kikyo för att besöka en sjuk vän. Några dagar senare avled vännen, och samtidigt insjuknade Jeremiah själv. Han lades först in på en lokal klinik som var underbemannad och saknade grundläggande utrustning.

Jochebed besökte sin bror på kliniken och tog hand om honom när personalen inte räckte till. Det fanns inte mycket personal, så hon tvättade honom och tömde hans bäcken med avföring och spyor. Detta nära vårdande skulle få ödesdigra konsekvenser.

När Jeremiahs tillstånd försämrades flyttades han till distriktssjukhuset i Bundibugyo, en anläggning byggd på 1960-talet med flera enplansbyggnader sammankopplade med utomhusgångar under plåttak. Fortfarande visste ingen vilken sjukdom det handlade om. Prover hade skickats till det nationella virusinstitutet i Entebbe, vidare till experter i Sydafrika, och slutligen till den amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC i Atlanta.

Den 21 november 2007 rullades den röda mattan ut på flygplatsen i Entebbe för drottningen och hennes följe. Dagarna därefter försämrades Jeremiah Muhindos tillstånd dramatiskt. Den medicinska ledningen på sjukhuset samlades kring honom – han var en välkänd person och vän med hela personalen. Söndagen då toppmötet avslutades avled han, och några dagar senare fick han en statsmannamässig begravning i sin hemby.

Kort därefter började Jochebed känna sig dålig. Hon fick mycket hög feber, började kräkas och bad familjen ta henne till sjukhuset. Där fick hon först kinin mot misstänkt malaria. Hennes brorson, som också hjälpt sin pappa Jeremiah, blev samtidigt allvarligt sjuk och hamnade på samma avdelning. Ytterligare tre familjemedlemmar lades in dagen därpå.

Torsdagen den 29 november släpptes det katastrofala beskedet av Ugandas regering och Världshälsoorganisationen WHO: ett utbrott av ebola hade startit i trakterna kring Bundibugyo. Dagen efter bekräftade WHO att laboratorieanalyser vid CDC i Atlanta identifierat en ny variant av ebola. Det var ett stort vetenskapligt genombrott, men också en mardröm för de drabbade.

Att det var en ny variant förklarade varför blödarfebern hade avfärdats som orsak – denna typ hade inte gett utslag vid tidigare tester. Senare skulle varianten, enligt dåvarande praxis, få namn efter platsen där den upptäckts: bundibugyo-ebola. Det är därför man i dag, 2026, talar om bundibugyo-ebola när sjukdomen sprids i Kongo.

Men att ebola bekräftats innebar inte att sjukvårdspersonalen omedelbart kunde skydda sig. Det fanns inte ens vinylhandskar på sjukhuset i denna avlägsna stad. Personalen var redan hårt pressad och många hade utsatts för smitta när de försökt rädda livet på den populäre Jeremiah Muhindo.

Den då 39-årige sjuksköterskan och fyrabarnspappan Ezekiel Kisughu ingick i vårdteamet. De hade haft en rad patienter med allvarliga symtom – bristningar i mag- och tarmsystemet, njurproblem. När patienterna inte längre kunde urinera visste personalen att de bara hade någon timme kvar att leva.

Det blev långa dagar för Ezekiel. Han kom hem sent om nätterna när både hustrun och barnen sov, något han senare skulle vara djupt tacksam för. När beskedet om ebola kom isolerade han sig omedelbart från familjen och flyttade in i ett uthus där han åt och sov för sig själv. Två dagar senare började han få symtom. Vid det laget hade nästan hela sjukhusledningen drabbats.

Ezekiel förstod att detta skulle bli hans livs största utmaning. När han kom till sjukhuset fanns ingen som kunde hjälpa honom. Han fick sätta dropp på sig själv och ta vätskeersättning på kvällarna. Det kändes hemskt, berättar han. Han var övertygad om att han skulle dö och bad till gud om att få stanna kvar för att hjälpa andra. Men han sade också: ”Om mina dagar är räknade, förlåt mig då för om jag någonsin förnärmat någon under livet”. Efter det var han helt sinnesfrånvarande i två dagar.

Vården förbättrades när experter från Läkare utan gränser kom in med skyddsutrustning och medicin. Ett par veckor senare blev Ezekiel Kisughu den första kända patienten som friskförklarades. Han kunde inte tro att det var sant. När han såg sig i spegeln hade han förlorat många kilon, hade utslag på huden och hans hår var missfärgat. Han förlorade totalt fem kollegor under utbrottet. Fyra av dem ligger begravda på sjukhusområdet.

När han kom ut började folk undvika honom av rädsla för smitta. Men han minns den gamla mannen som sträckte fram en Coca-Cola och sade: ”Ta den här, du har överlevt!”

Jochebed Kyamikwa skrevs ut ett par veckor senare, strax före jul. Hon hade förlorat tre familjemedlemmar. En anställd vid Läkare utan gränser försökte visa för omgivningen att hon inte längre var smittsam genom att ge henne en kram. Men skadan var redan skedd. Hennes systerdotter, som tagit hand om barnen, berättade att de vräkts av hyresvärden medan hon varit inlagd. När hon flyttade in i den nya bostaden krävde även den hyresvärden att de skulle flytta.

I månader skulle de båda överlevarna känna omvärldens blickar och se hur människor tog stora omvägar på gatan. Först när utbrottet förklarats vara över tre månader senare försvann stigmatiseringen gradvis. Men ärren finns kvar.

I dag, 19 år senare, har både Ezekiel och Jochebed men för livet. Ledvärk, huvudvärk, minnesförlust och ögonproblem plågar dem. Ezekiel är permanent blind på sitt högra öga. Han är ordförande i en förening för överlevare och politiskt aktiv med ett grundmurat förtroende för landets politiska ledning.

För Jochebed är det tvärtom. Hon är övertygad om att myndigheterna väntade med att bekräfta ebola tills efter att den brittiska drottningen lämnat landet. Drottningen hade ställt in sin resa annars, resonerar hon. Flera överlevare delar denna misstanke, som aldrig bevisats. Om alla satts i isolering tidigare hade sjukdomen inte spridits, menar hon. I stället rörde de sig som vanligt utan att veta vilka risker de utsattes för.

Nu när samma virusvariant sprids i Kongo ligger dödssiffran där på över 200 personer. Bundibugyo-ebola är något mildare än andra former av viruset och orsakar inte lika mycket blödningar, men är likväl mycket farlig med en dödlighet mellan 30 och 50 procent. Till skillnad från zaïre-ebola, som drabbade Västafrika och mot vilken ett vaccin utvecklats, finns ännu inget vaccin mot bundibugyovarianten.

Utbrottet i Bundibugyo 2007 tros ha startat i augusti och förklarades över i februari 2008. Totalt dog 37 personer. Staden, som för 20 år sedan bara nåddes via en dålig grusväg, är i dag en vältrafikerad handelsrutt mot gränsen till Kongo i väster. Mellan banan- och kakaoplanteringar övergår landskapet i regnskog vid gränsen.

För dem som överlevde förblir minnena levande. Och när högtalarna i dag ljuder på gatorna i Bundibugyo vet invånarna att hotet är på allvar – de har sett det med egna ögon.