Det gick inte att skriva om fotbolls-VM under turneringen, men efteråt finns det alltid tid för reflektion. Fotbolls-VM har påverkat de flesta människor på något sätt, oavsett hur mycket man försökt hålla sig utanför allt bråk och spektakel kring evenemanget.

För skribenten var VM 2002 det verkliga fotbolls-VM:et, trots att det ägde rum åtta år efter VM 1994. Det var då fotbollsintresset faktiskt fanns, åtminstone under några månader. Föräldrarna hade köpt en så kallad VM-bibel med bilder på alla spelare, och den boken blev sommarens läsning.

Några specifika matcher från den turneringen har kanske inte satt sig i minnet, men desto mer tid lades på fotbollsdatorspelet Fifa 2002 och på att studera fotbolls-bibeln. På det sättet skaffades en hel samling favoritspelare. Kriterierna för dessa favoriter var helt godtyckliga. Italiens Paolo Maldini valdes för sitt utseende, USA:s Josh Wolff för sitt efternamn som påminde om varg, och Brasiliens Juninho Paulista för att han var relativt kort i längden.

Någon riktig fotbollskarriär blev det aldrig. Det blev bara lite klassfotboll som alla andra barn spelade. Men efter ett självmål på mellanstadiet kom en offentlig utskällning från klassens mest tävlingsinriktade föräldrar. Efter den VM-sommaren fanns det ingen anledning att fortsätta hålla uppe fotbollsintresset.

Som ung vuxen man kunde det till och med uppfattas som lite tufft att inte gilla fotboll. Det kunde framstå som att man var mer sofistikerad och framför allt lite feministisk genom att inte gilla typiska killgrejer. Men nu, som en riktig vuxen, fanns det bara några VM-matcher kvar att bevittna. Stoltheten svälldes och beslutet togs att ”se matchen”.

Ett par kompisar möttes på en krog söder om Stockholm. Det visade sig vara relativt lätt att verka någorlunda påläst. Man kan till exempel säga saker som ”Ha, den där skulle jag ha kunnat ta om jag vore yngre” när någon gör en dålig frispark, eller ”Hur kunde han inte se det?” när domarna viftar med offsideflaggan. Men försök till mer specifika kommentarer som ”Titta, nästan som Anders Svenssons frispark 2002!” avslöjade snabbt hur hopplöst förlegad kunskapen är.

Det har också blivit tydligt att det kan finnas en poäng med att vara fotbollsintresserad som småbarnsförälder i ett radhusområde. Då finns möjligheten att bli en av de där schyssta föräldrarna som alla gillar. En sådan där som spelar fotboll med alla barn i grannskapet och som barnen vill hänga med.

Men det visar sig vara lättare sagt än gjort. När en grannpojke, omkring sex år gammal, bad om att få spela tillsammans blev det tydligt att vägen dit är lång. Pojken visade sig vara betydligt bättre än den vuxne spelaren. ”Spela på riktigt!”, ropade han åt det taffliga spelet, i tron att det var ett försök att göra det lätt för honom. Mycket pinsamt helt enkelt.

Någon fotbollspappa blir det alltså inte under denna VM-sommar. Fotbollskunskaperna och färdigheterna räcker uppenbarligen inte till för att imponera på vare sig kompisar på krogen eller sexåringar i grannskapet. Skillnaden mellan att titta på matcher och faktiskt kunna spela är betydligt större än väntat.

Men kanske finns det hopp för framtiden. VM 2030 ligger fortfarande långt fram i tiden. Med lite träning och dedikation, kanske till och med några matcher mer att bevittna, kan det bli möjligt att faktiskt hänga med i både diskussioner och spel. Till dess får det räcka med minnesbilder från VM 2002, gamla favoritspelare och drömmen om att en dag kunna spela på riktigt med grannbarnen.

Fotbolls-VM kommer och går, men för en del av oss förblir fotbollen en fjärran värld som är svår att ta sig in i, oavsett hur många matcher man tittar på eller hur många gånger man försöker. Kanske är det okej att bara vara en supporter från sidelinjen, även om ambitionen att bli fotbollspappa får vänta till nästa VM-turnering.