Efter flera månaders digital mörkläggning har internet återigen börjat fungera i Iran. Åtminstone i huvudstaden Teheran, där Jan Egeland, generalsekreterare för den norska hjälporganisationen Norwegian Refugee Council (NRC), befinner sig för att bedöma det humanitära läget i landet.

Egeland reste in i Iran via Turkiet i fredags och har under de senaste dagarna besökt fem olika provinser. Det han har bevittnat bekräftar hans farhågor om det omfattande hjälpbehov som uppstått efter drygt två månaders amerikanska och israeliska bombanfall mot landet.

Massiv befolkningsflykt från Teheran

Situationen i den iranska huvudstaden har varit dramatisk. Av Teherans elva miljoner invånare flydde uppskattningsvis tre miljoner under bombningarna, då tusentals raketer och missiler föll dagligen över landet. Många av dem som nu återvänt har fått se sina hem förvandlade till ruiner.

Internetavstängningen har bidragit till att det internationella samfundet i stort har förbisett civilbefolkningens öde, enligt Egeland. Den digitala mörkläggningen har också gett grogrund åt ryktesspridning och förvirring om den verkliga situationen i landet.

Omfattande förstörelse av civil infrastruktur

Under sin resa genom Iran har Egeland chockats över omfattningen av förstörelsen. Utöver militära anläggningar och industrier har ett stort antal civila byggnader drabbats, inklusive skolor, sjukhus och bostadsområden. I Teheran har hela bostadskvarter utplånats.

Den ekonomiska situationen för befolkningen har försämrats drastiskt. Inkomster har försvunnit och arbeten gått förlorade. Särskilt hårt drabbade är de afghanska flyktingarna, där många män tidigare arbetade inom byggindustrin och kvinnor inom städ- och hemtjänst. Enligt Egeland har nästan alla dessa förlorat sina försörjningsmöjligheter.

Världens största flyktingmottagarland i kris

Iran är världens största flyktingmottagarland med 4,5 miljoner afghanska flyktingar och hundratusentals irakier. NRC har arbetat i landet sedan 2012 och en betydande del av organisationens insatser riktas mot att bistå dessa flyktinggrupper.

När kriget inleddes den 28 februari beräknade NRC att man skulle behöva 60 miljoner amerikanska dollar för att kunna ge adekvat hjälp till civilbefolkningen. Hittills har organisationen endast mottagit två miljoner dollar – från Norge och Sverige.

Internationell tveksamhet hindrar hjälpinsatser

Bristen på internationellt stöd är påtaglig. Medan NRC normalt får ekonomiskt bistånd från minst tio givarländer, vågar de flesta länder inte ge pengar till Iran i den nuvarande situationen. Detta gör hjälparbetet exceptionellt utmanande och ökar frustrationen när Egeland möter flyktingar som är oroliga för framtiden.

Paradoxalt nog konstaterar Egeland att det nu faktiskt är enklare för hjälporganisationer att operera i Iran än tidigare. Den iranska regimen verkar ha insett att hjälpbehovet är enormt, vilket har lett till färre restriktioner för internationella organisationer. Under resan mellan Turkiet och Teheran passerade NRC endast en militär vägspärr.

Barn bär tyngsta bördan

Situationen är särskilt allvarlig för barnen. Många lider av sömnproblem och mardrömmar om att kriget ska återuppta. 17 miljoner skolbarn har inte kunnat gå till skolan sedan konflikten började, och skolorna förblir stängda. Barnen har haft digital undervisning hemifrån, och förhoppningen är att de ska kunna återvända till klassrummen när det nya skolåret börjar i september.

Traumat bland barn är omfattande, och NRC har etablerat program för psykosocialt stöd för att hjälpa dem att bearbeta sina upplevelser.

Politisk oro under ytan

När det gäller den politiska situationen i landet säger Egeland att han som representant för en hjälporganisation inte fokuserar på politik i sina möten. Han har dock sett flera pro-regeringsdemonstrationer under sin vistelse, och beskriver läget som relativt lugnt, trots de stora demonstrationer mot regimen som ägde rum i januari.

Uppmaning om ökat internationellt engagemang

Egeland hoppas nu att fler länder ska följa Norge och Sveriges exempel och bidra med humanitär hjälp. Han har mött flera europeiska ambassadörer i Teheran för att förklara behovet av stöd. Hans budskap är tydligt: om världssamfundet verkligen menar allvar med principen att ”flyktingar ska hjälpas där de är”, måste man också vara beredd att stödja de fyra miljoner afghaner som befinner sig i Iran.

Egeland kritiserar också den västerländska prioriteringen av militär upprustning på hemmaplan samtidigt som man förbiser behovet av stabilitet i andra delar av världen. Enligt honom är detta inte en genomtänkt politik, och riskerar att driva fler flyktingar mot Europa.