President Lyndon B Johnsons underskrift under Voting Rights Act 1965 sågs som en avgörande vändpunkt i amerikansk historia. Lagen markerade slutet på den systematiska diskrimineringen av svarta väljare i sydstaterna och blev en symbol för medborgarrättsrörelsens framgångar. När Johnson signerade lagen i Kapitolium stod Martin Luther King Jr vid hans sida och tog emot den penna som användes vid ceremonin, en penna han bar med sig till sin död tre år senare.

Bakom lagen låg dramatiska händelser tidigare samma år i Selma, Alabama, där vita poliser brutalt hade slagit ner obeväpnade svarta och vita aktivister som demonstrerade för rösträtt och rättvisa. Nu, nästan sex decennier senare, varnar många för att denna demokratiska milstolpe håller på att raseras.

I slutet av april fattade USA:s högsta domstol ett beslut som kan få långtgående konsekvenser. Den konservativa majoriteten i domstolen slog fast att en central del av rösträttslagen strider mot konstitutionen. Domen riskerar att påverka den politiska representationen för miljontals afroamerikaner i södra USA.

Beslutet öppnar för att en rad delstater i södern kan rita om sina valdistrikt på sätt som försämrar svarta väljares politiska inflytande. Genom så kallad gerrymandering kan områden med svart majoritet delas upp och sammanfogas med vita områden, vilket resulterar i att de nya distrikten får vit majoritet.

De berörda delstaterna är i stort sett desamma som för 160 år sedan bröt sig ur USA för att bevara slaveriet, vilket ledde till inbördeskriget. Ett bälte som sträcker sig från North Carolina i nordöst till Louisiana i sydväst. Dessa delstater hade fram till 1960-talet hårda segregationslagar som innebar att svarta inte kunde gå i samma skolor som vita, åka i samma bussar, besöka samma restauranger eller ens dricka ur samma offentliga fontäner.

Louisiana och Tennessee har redan påbörjat arbetet med att rita om sina kartor och hoppas bli klara inför höstens mellanårsval till kongressen. Flera andra delstater väntas följa efter. Delstaterna i södern har, med undantag för Washington DC, den högsta andelen afroamerikaner i hela USA.

Mississippi är ett tydligt exempel på vad som kan hända. Delstaten har cirka 40 procent svarta invånare. För närvarande har ett av fyra distrikt svart majoritet och en svart demokratisk representant i kongressen. Med en ny karta, möjliggjord av högsta domstolens beslut, kan detta distrikt försvinna och samtliga fyra distrikt få vit majoritet, vilket med stor sannolikhet innebär republikansk majoritet. I flera generationer har majoriteten av de svarta i regionen röstat demokratiskt medan de vita har röstat republikanskt.

Enligt beräkningar från valexperten Nate Cohn kan Republikanerna vinna så många som 13 extra mandat i representanthuset genom de nya kartorna över hela södern. Fyra av åtta delstater i regionen kan bli republikanska så kallade enpartistater.

Voting Rights Act hade vid sin tillkomst mycket stort folkstöd både bland svarta och vita amerikaner. Kongressen röstade igenom den med överväldigande majoritet från båda partierna, och den har sedan upprätthållits i otaliga beslut i både kongressen och domstolar. Lyndon Johnsons rösträttsreform betraktas som den största framgången för 1960-talets medborgarrättsrörelse. Lagen undertecknades den 6 augusti 1965 för att garantera svarta amerikaners rösträtt och var ett sätt att säkerställa att det 14:e och 15:e tilläggen till konstitutionen följdes i praktiken.

”Om det finns en enda lag som man rimligtvis kan säga representerar det amerikanska folkets vilja, så är det denna som har bekräftats varje decennium i 40 år av våra representanter”, skriver kolumnisten Jamelle Bouie i New York Times.

Nyligen hölls en stor protestdemonstration i Selma, Alabama, samma stad som fick en avgörande roll i medborgarrättsrörelsen. Arton sittande kongressledamöter deltog, samtliga demokrater, liksom Martin Luther Kings dotter Bernice. Delstatssenatorn Charlane Oliver från Tennessee uppmanade till fortsatt kamp och sade att södern tillhör alla som bor där.

Det aktuella högsta domstolsfallet kallas Louisiana vs Callais och har en ironisk twist. Fallet handlar om en väljare som hävdar att han diskrimineras för att han är vit och inte får sin röst hörd i ett distrikt med svart majoritet. Resonemanget går ut på att det är ”rasistiskt” gentemot den vita majoriteten att skapa distrikt där svarta är i majoritet, något högsta domstolen alltså gick med på. Enligt en tidigare prejudicerande dom är det förbjudet att rita om kartorna efter rasmässiga linjer, men tillåtet att göra det för att gynna ett visst parti.

Samtidigt utgör högsta domstolens beslut en ny front i det så kallade gerrymandering-kriget som utlöstes när Donald Trump uppmanade republikaner i Texas att rita om sina valdistrikt för att gynna partiet. Den nya kartan i Texas kan ge republikaner fem extra mandat i Washington. Som svar slog Kaliforniens demokratiske guvernör Gavin Newsom tillbaka med en ny karta i sin egen delstat, som väntas ge demokraterna fem extra mandat där på republikanernas bekostnad.

Gerrymandering har använts i USA sedan 1812 och är uppkallat efter Elbridge Gerry, dåvarande guvernör i Massachusetts. Metoden går ut på att distrikt ritas om för att antingen späda ut motståndarpartiets röster eller packa ihop dem. Formerna på distrikten blir ofta onaturligt avlånga och krokiga. Det avsedda resultatet är att maximera antalet mandat för det parti som är vid makten.

Flera andra delstater har gett sig in i kriget om valdistrikten. Alla fall är inte avgjorda ännu och flera kan komma att avgöras först efter valet, men sammantaget tyder det mesta på att Republikanerna blir vinnare när stridsdammet lättar.

Många demokrater anser att det inte finns någon anledning att ge efter i en kamp som Trump har satt i gång. Terri Sewell, en demokrat från Alabama, pekade härom veckan på hur Kalifornien skulle kunna sända 52 demokrater men ingen republikan till kongressen, samtidigt som siffrorna för Illinois skulle kunna bli 17–0 till demokraterna.

I förlängningen kan nästan hela USA bestå av delstater som uteslutande röstar fram representanter från det ena av de två partierna. Bara ett fåtal distrikt i hela landet blir på allvar spännande med jämnstarka kandidater från respektive parti. De distrikten kommer i så fall att finnas i det fåtal stater som betraktas som så kallade lila eller vågmästarstater, som Pennsylvania, Arizona och Michigan.

De verkliga förlorarna i slutändan är, förutom söderns afroamerikaner, demokratiska väljare i röda delstater och republikanska väljare i blå delstater. Det amerikanska politiska landskapet står inför en omvandling som kan förändra maktbalansen i Washington för överskådlig framtid.