Aten är en stad där den antika historien är omöjlig att undkomma. Under två vårveckor i den grekiska huvudstaden ställer en korrespondent samma fråga till sina bekanta gång på gång: Brukar ni greker egentligen prata om antiken? Frågan väcker ett större dilemma – hur känns det för ett folk att vår civilisations vagga, med en kultur, filosofi och mytologi som en gång förändrade världen, idag betraktas som en europeisk avkrok?

I turistkvarteret Plaka är det antika arvet högst påtagligt, men ofta på ett kommersialiserat sätt. Där säljs plastiga byster av Sokrates och t-shirts med gudamotiv som hämtar inspiration från hårdrockestetiken. Bara några kvarter bort visar dock Akropolismuseet upp sina arkeologiska fynd på ett betydligt mer sofistikerat och pedagogiskt sätt, vilket vittnar om den dubbla naturen i hur antiken presenteras för omvärlden.

För grekerna själva är referenserna till antiken en naturlig del av vardagen. Det handlar inte bara om att en del av befolkningen bär förnamn som Achilles, Athena eller Penelope. Den antika kulturen genomsyrar språket, tänkandet och identiteten på ett djupare plan. En lokal bekant uttrycker det på följande sätt: ”Visst, vi är stolta över allt detta. Men själv känner jag mig mer influerad av kulturen och filosofin än av allt det där heroiska och nationalistiska.”

Distinktionen mellan olika aspekter av det antika arvet är viktig, inte minst historiskt sett. Under militärdiktaturen som styrde Grekland mellan 1967 och 1974 nämndes antiken i politiska sammanhang med stor regelbundenhet. Diktatorn Papadopoulos varnade sitt folk för att motstå ”de kommunistiska sirenernas sång” och i stället binda sig vid masten likt Odysseus i den homeriska eposen. Men fokus låg sällan på den atenska demokratin eller på filosofer och pjäsförfattare. I stället betonades antikens krigare och militära bedrifter.

Detta selektiva förhållningssätt till historien har även präglat senare politiska rörelser. På 2000-talet har den nynazistiska organisationen Gyllene gryning använt liknande referenser till antikens krigarkultur för att legitimera sin ideologi. Men de har inte monopol på historiska hänvisningar. Under det grekiska inbördeskriget i slutet av 1940-talet hänvisade även den kommunistdominerade gerillan ofta till grekernas ärofyllda nederlag vid Thermopyle år 480 före Kristus, där spartanerna och deras allierade gjorde ett heroiskt men slutligen förgäves motstånd mot den persiska armén.

Trots att antiken används i politiska sammanhang förhåller sig många greker till sitt arv med en betydande portion humor och vardaglig avslappning. En vän berättar om ett samtal från dagen innan: ”I går undrade min kompis vilken gud han skulle vända sig till för att få hjälp med sina rör. Jag föreslog kärleksgudinnan Afrodite, eftersom rörmokare anses lite sexiga här.”

Men samtalet stannade inte vid skämtet. Som så ofta när greker börjar diskutera kom filosofin in i bilden. ”Sedan kom samtalet in på Platon och vad som egentligen är verkligt,” fortsätter vännen. Detta illustrerar hur den antika filosofin fortfarande är levande i det moderna grekiska samhället, inte som en museal kuriosa utan som en del av den intellektuella verktygslådan.

Balansgången mellan stolthet över det förflutna och att leva i nutidens verklighet är komplex för grekerna. Landet som en gång var centrum för den västerländska civilisationens framväxt befinner sig idag i Europas periferi, både geografiskt och ekonomiskt. De monumentala byggnaderna från antiken står kvar som påminnelser om en tid då Aten var en världsmakt, medan det moderna Grekland brottas med ekonomiska utmaningar och sin roll i det samtida Europa.

Det antika arvet är således både en tillgång och en börda. Det lockar miljontals turister varje år och utgör en viktig del av den grekiska ekonomin. Samtidigt kan det skapa förväntningar och jämförelser som är svåra att leva upp till. För de flesta greker verkar lösningen vara att förhålla sig till sitt arv på ett avslappnat och samtidigt respektfullt sätt – varken förnekande eller alltför högtidligt, men med en medvetenhet om att de bär på något unikt.