USA:s president Donald Trump befinner sig i en besvärlig sits i konflikten med Iran. Trots upprepade militära åtgärder, diplomatiska försök och hårda hot verkar den iranska regimen stå lika stark som tidigare. Situationen påminner alltmer om Jimmy Carters presidentskap, som kom att överskuggas av gisslandramat i Teheran 1979–81.

Efter fyra timmar av amerikanska attacker mot mål i Iran förväntade sig många att regimen i Teheran skulle ge efter för Trumps krav. Men så blev det inte. I stället har konflikten eskalerat ytterligare, och det fredsavtal som Trump nästan dagligen påstår är ”mycket nära” framstår nu som mer avlägset än någonsin. Den iranska krigsmakten, som presidenten upprepade gånger hävdat varit tillintetgjord, visar fortsatt förmåga att slå tillbaka mot sina fiender.

Analyser från konservativa Wall Street Journals ledarsida är skarp i sin kritik: ”Trump vill inte höra detta, men han dansar efter Irans pipa.” Formuleringen pekar på den besvärliga sanningen att det inte är USA:s president som styr händelseutvecklingen, utan att han snarare tvingas reagera på de iranska ageranden.

Trump har under konflikten prövat ett brett spektrum av strategier i sina försök att påverka Teheran. Listan inkluderar dödliga attacker mot enskilda ledare och militär infrastruktur, smicker och beröm, hot om att ”radera ut en civilisation”, diplomatiska samtal i Pakistan samt införandet av en amerikansk sjöblockad. Trots denna variation har ingen av åtgärderna haft någon märkbar effekt på regimen.

Läget har till och med försämrats ur amerikansk synvinkel jämfört med 28 februari, då kriget inleddes. Den iranska regimen sitter kvar vid makten och håller världen, inklusive USA, i ett strypgrepp genom stängningen av Hormuzsundet. Denna strategiskt viktiga flaskhals, genom vilken normalt 20 procent av världens oljeleveranser passerar, var öppen före krigsutbrottet. Stängningen har betydande konsekvenser för den globala energiförsörjningen och påverkar oljepriserna världen över.

Situationen står i stark kontrast till Trumps vallöften och förväntningar. Under valrörelsen 2024 lovade han att det inte skulle bli några fler krig för USA. För mindre än ett år sedan väntade han sig på fullt allvar att tilldelas Nobels fredspris för sina diplomatiska insatser. Nu står han i stället inför risken att hans tid vid makten främst kommer att förknippas med ett förödande krig i Iran när historiker en dag gör sina bedömningar.

Parallellerna till Jimmy Carters presidentskap blir alltmer uppenbara. Carters eftermäle kom i hög grad att definieras av gisslandramat i Teheran 1979–81 och det katastrofala försöket att befria de 52 inlåsta amerikanerna. När Trump förra veckan fick frågan om han övervägde att beordra en kommandoräd mot de iranska förråden med anrikat uran, svarade han att han hade funderat på det i början av kriget. Men han tillade: ”Jag kände inte för att bli som Jimmy Carter.”

Trots att Trump och Carter politiskt sett är två mycket olika presidenter, håller Trump nu på att hamna i samma situation som sin föregångare. Han riskerar att bli en president vars ämbetsperiod överskuggas av konflikter med islamistiska regimer på andra sidan jordklotet, snarare än av de inhemska reformer och politiska mål han ursprungligen lovade sina väljare.

Konflikten påverkar inte bara USA:s internationella ställning utan har också bredare geopolitiska konsekvenser. Stängningen av Hormuzsundet skapar osäkerhet på energimarknaderna och påverkar den globala ekonomin. Samtidigt visar Irans motståndskraft mot amerikansk press att traditionella maktmedel inte har samma effekt som tidigare i moderna konflikter.

För Trump innebär situationen en betydande politisk utmaning. Hans oförmåga att snabbt lösa konflikten med Iran undergräver bilden av honom som en stark och effektiv ledare på den internationella arenan. Ju längre konflikten pågår, desto mer kommer den att dominera nyhetsbilden och forma uppfattningen om hans presidentskap, precis som Teherangisslan gjorde med Jimmy Carters tid vid makten.