Johan Nilsson: Brist på resurser får människor att dö i onödan

Ebolakrisen i östra Kongo har åter satt Afrikas hälsoutmaningar i fokus. Situationen är akut i Ituri-provinsen där dödligheten ligger på omkring 50 procent för den variant av ebolaviruset som nu sprider sig. Detta är betydligt högre än de 25 procent som noterades när samma variant drabbade grannlandet Uganda 2007.

Ezekiel Kisughu från Bundibugyo i Uganda överlevde ebolasmittan 2007, trots att han enligt egna uppgifter var ”i princip död” i två dagar. Hans historia illustrerar både sjukdomens allvar och att det går att överleva med rätt vård. Men tyvärr är hans fall undantaget snarare än regeln i många drabbade områden.

Ebolaviruset kan i värsta fall ha en dödlighet på upp till 90 procent, beroende på vilken variant det rör sig om och framförallt vilken vård som finns tillgänglig. Den nuvarande bundibugyo-varianten som härjar i Demokratiska republiken Kongo visar just nu en dödlighet kring 50 procent. Att samma virusvariant kan ha olika dödlighet i olika utbrott beror i stor utsträckning på tillgången till sjukvård och diagnostiska verktyg.

I Ituri-provinsen, som är både fattig och drabbad av våld, saknas många av de grundläggande resurser som behövs för att hantera sjukdomen effektivt. Detta står i skarp kontrast till hur situationen sannolikt skulle hanteras i länder med utvecklad sjukvårdsinfrastruktur som Sverige eller andra europeiska nationer. Den bristande tillgången till vård innebär att människor dör i onödan samtidigt som smittan fortsätter att spridas.

Trots sin höga dödlighet är ebola faktiskt inte särskilt smittsam jämfört med många andra virussjukdomar. Viruset sprids via kroppsvätskor som blod, saliv och svett, vilket i princip kräver fysisk kontakt med en sjuk person. En viktig faktor är att smittan endast överförs när den sjuke uppvisar symtom.

Problematiken ligger dock i att dessa tidiga symtom – hög feber, huvudvärk och muskelsmärtor – lätt förväxlas med andra vanliga virussjukdomar. För att säkert diagnostisera ebola krävs ett test som kan identifiera virusets arvsmassa i blodet. Denna typ av diagnostik finns inte överallt, särskilt inte i avlägsna landsbygdsområden. Detta leder till att sjukdomen ofta förblir oupptäckt, särskilt i början av ett utbrott.

En vanlig smittspridningskälla har varit de traditionella likvakor där anhöriga och vänner samlas för att ta farväl av den döde, ofta genom fysisk kontakt. På grund av detta har myndigheterna i nordöstra Kongo nu förbjudit sådana ceremonier, ett kontroversiellt beslut som går stick i stäv med djupt rotade kulturella traditioner.

Världshälsoorganisationen WHO har förklarat utbrottet för ett internationellt hälsonödläge. Detta möjliggör omfördelning och transport av resurser från andra länder till de drabbade områdena. Men det långsiktiga svaret på krisen ligger i vaccination.

Den mest effektiva strategin är så kallad ringvaccinering, där man skapar en ”ring” av immuna individer runt varje nytt fall för att stoppa vidare spridning. Metoden har visat sig framgångsrik tidigare, men förutsätter att det finns ett fungerande vaccin.

Här uppstår nästa problem. Det finns vaccin mot zaire-varianten av ebolaviruset, som låg bakom det förödande utbrottet i Västafrika 2014-2016 då över 11 000 människor dog. Men det finns ännu inget godkänt vaccin mot den bundibugyo-variant som nu sprider sig i Kongo.

Ebolaviruset är masklikt och mäter endast 970 nanometer. På virusets yta sitter glykoproteiner som skiljer sig åt mellan de olika varianterna. Vacciner riktar sig mot dessa specifika proteiner, vilket förklarar varför ett vaccin mot zaire-varianten inte fungerar mot bundibugyo-varianten.

Det finns dock hopp om framsteg. Afrikanska unionen har meddelat att ett vaccin mot bundibugyo-varianten möjligen kan vara klart före årets slut. Jean Kaseya, chef för AU:s enhet för sjukdomskontroll och förebyggande åtgärder, har bekräftat att det finns ett par potentiella vaccinkandidat under utveckling.

Men även om uppgifterna låter hoppfulla återstår många månader av väntan. Under tiden fortsätter människor att dö i en sjukdom som med rätt resurser och vård skulle kunna bekämpas betydligt mer effektivt. Varje dag som går utan adekvat vård och vaccin innebär fler dödsfall som skulle kunna undvikas.