USA:s president har vid upprepade tillfällen uttryckt missnöje med sina europeiska allieerades insatser inom Nato och återkommande hotat om att dra tillbaka amerikanska resurser från den europeiska kontinenten. I skuggan av dessa uttalanden har amerikanska tjänstemän inlett strängt konfidentiella diskussioner om möjligheten att placera kärnvapen på fler platser i Europa. Detta för att säkerställa styrkebalansen gentemot Ryssland och upprätthålla försvarsgarantierna inom alliansen.

Sedan de tidiga dagarna av det kalla kriget har USA haft kärnvapen utplacerade i Storbritannien, Belgien, Nederländerna, Tyskland, Italien och Turkiet. Dessa utplaceringar har varit en central del av Natos avskräckningsstrategi under decennier. Men i takt med att en ny världsordning har tagit form och det geopolitiska läget förändrats har flera länder tvingats ompröva sina säkerhetspolitiska överväganden, däribland frågan om tillgång till kärnvapen.

Jacob Westberg, universitetslektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolans institution för krigsvetenskap och militärhistoria, förklarar att USA tidigare inte sett något behov av att flytta fram kärnvapen i Europa. De länder som har kärnvapen på sitt territorium har haft dem sedan 1950-talet. Däremot har flera europeiska länder på senare tid uttryckt ett tydligt intresse för att ingå i Natos kärnvapendelningsprogram.

Polen har varit särskilt tydligt i sin kommunikation. Flera polska ledare har öppet sagt sig vilja ingå i programmet för kärnvapendelning. Även de baltiska länderna har visat intresse för ett ökat skydd under det så kallade kärnvapenparaplyet. Detta innebär inte nödvändigtvis att kärnvapen skulle placeras direkt på dessa länders territorium, men väl att de indirekt skulle kunna dra nytta av skyddet, exempelvis genom att tillåta flygplan som kan bestyckas med kärnvapen att operera från deras baser.

Bakgrunden till USA:s kärnvapenstrategi i Europa går tillbaka till alliansens tidiga år. Nato hade inledningsvis ett betydande underläge gentemot Sovjetunionen och Warszawapakten när det gällde konventionella vapen. Det enda sättet att skapa trovärdighet för löftet om att skydda sina allierade var genom kärnvapen. Men denna doktrin blev ohållbar när man insåg att Sovjetunionen hade utvecklat en så kallad andraslagsförmåga, det vill säga möjligheten att svara med kärnvapen även efter ett första anfall.

Den amerikanska försvarsmaktens ursprungliga ledord ”massiv vedergällning” ersattes därför med konceptet ”flexibelt gensvar”, vilket bland annat innebar en omfattande upprustning av de konventionella styrkorna. Med detta skydd var de västeuropeiska allierade länge nöjda. Men denna period av relativ trygghet är definitivt över, inte minst med tanke på den senaste tidens händelseutveckling i Europa och Rysslands ökade aggressivitet.

Sveriges situation skiljer sig på flera sätt från andra Natoländer. Sveriges Natoavtal är en sak, men landet har också ett särskilt DCA-avtal, ett defense cooperation agreement, med USA. Detta avtal ger amerikanska militärer större frihet att verka på svensk mark och möjlighet att förvara materiel, inklusive ammunition, på 17 olika orter runt om i landet. Till skillnad från flera nära allierade har Sverige däremot ingen explicit skrivelse som förbjuder lagring eller utplacering av kärnvapen.

Jacob Westberg pekar på att länder som Danmark och Norge införde sina reservationer mot kärnvapen på egen mark i en helt annan kontext. Målet var att skapa en avspänningszon i de skandinaviska länderna under kalla kriget. Finland förbjöd kärnvapen eftersom man var rädd för sovjetiska kärnvapen på sitt territorium. Sverige däremot har gått med i Nato under helt andra omständigheter och i en annorlunda säkerhetspolitisk situation.

När det gäller frågan om USA eller Nato skulle vilja använda Sverige för kärnvapenplacering understryker Westberg att Sverige i sin medlemsansökan inte hade några villkor gällande kärnvapen. Man har inte heller reglerat frågan i efterhand, så som det nu diskuteras i Finland att ta bort de gamla formuleringarna från kalla kriget.

Enligt Westberg beror Sveriges val att inte införa några begränsningar troligen på att man vill behålla en viss handlingsfrihet för framtida situationer. Det skulle kunna ses som en möjlighet att i framtiden utveckla en egen avskräckningsdoktrin om den säkerhetspolitiska situationen skulle kräva det.

Enligt källor som Financial Times har talat med handlar diskussionerna om att vidga kärnvapenparaplyet över Europa delvis om att visa god vilja från amerikansk sida. Samtidigt innebär strategin att de europeiska länderna förväntas ta ett större ansvar för det konventionella försvaret mot hotet från öst. Diskussionerna har också intensifierats eftersom amerikanska beslutsfattare noterat att länder i närhet av Ryssland har visat tydligt intresse för kärnvapenparaplyet, särskilt i ljuset av president Vladimir Putins återkommande påminnelser om Kremls kärnvapenförmåga och hot om att använda dessa vapen.