Svenskar och andra EU-medborgare som reser mellan Spanien och Italien måste nu räkna med att passera formella passkontroller, trots att båda länderna är medlemmar i Schengensamarbetet som normalt garanterar fri rörlighet över gränserna. De nya kontrollerna har lett till omfattande köbildning på flygplatser och hamnterminaler, vilket drabbar tiotusentals resenärer dagligen.

Enligt den italienska tidningen Corriere della Sera reser totalt 86 000 personer mellan de två länderna varje dag under augusti månad. Under den gångna veckan har långa köer rapporterats på italienska flygplatser, där gränspoliser och militär personal kontrollerat pass vid flyg som anländer från Spanien.

I motsatt riktning har kontrollerna hittills varit mer begränsade. Enligt spanska medier har endast mellan fem och tio procent av resenärerna kontrollerats vid inresa till Spanien. Men andelen väntas öka under den kommande veckan, vilket innebär att även spanska flygplatser och hamnar kan komma att drabbas av betydande köer och förseningar.

Konflikten mellan de två länderna uppstod efter händelserna i slutet av juli, när drygt 70 000 migranter okontrollerat strömmade in i den spanska exklaven Ceuta den 30–31 juli. Ceuta, som är belägen på Nordafrikas kust, är tillsammans med Melilla en av Spaniens två exklaver i Marocko. Den massiva migrantströmmen utlöste omedelbar oro i Italien, som införde tillfälliga gränskontroller mot Spanien som en direkt reaktion.

Den italienska åtgärden väckte stark irritation hos den spanske premiärministern Pedro Sánchez. Han påpekade att Ceuta geografiskt ligger i Nordafrika och att identitetskontroller alltid måste genomföras på färjorna till det europeiska fastlandet. Sánchez argumenterade vidare att risken för att migranterna ska ta sig vidare till andra europeiska länder är liten.

Den spanska regeringen lät sig inte nöja med muntliga protester utan utfärdade ett skarpt formulerat uttalande. ”Det som den italienska regeringen gjort är orättvist, står i strid med EU:s intressen och diskriminerar Spaniens befolkning”, konstaterade regeringen i ett officiellt meddelande.

I söndags valde Spanien att svara med egna motåtgärder genom att införa gränskontroller mot Italien. Som motivering anförde Spanien att Italien faktiskt är det EU-land som under de senaste åren tagit emot flest irreguljära ankomster av migranter. Situationen har därmed eskalerat till en öppen tvist mellan två av EU:s medlemsländer.

Italiens premiärminister Giorgia Meloni visar inga tecken på att backa. Hon håller fast vid beslutet att gränskontrollerna ska vara i kraft åtminstone till den 15 augusti. På måndagen publicerade hon ett gemensamt uttalande på sociala medier tillsammans med Danmarks statsminister Mette Frederiksen, där de båda krävde att Europa måste ”öka antalet deportationer” av migranter som anländer illegalt.

När det gäller situationen i Ceuta har merparten av de över 70 000 migranter som anlände i slutet av juli redan återvänt till Marocko. Men uppemot 11 000 personer finns fortfarande kvar i exklaven, enligt Ceutas borgmästare. Under helgen organiserades en stor demonstration där omkring 10 000 personer deltog för att kräva mer stöd från centralregeringen i Madrid i hanteringen av migrantkrisen. Borgmästaren vädjade till regeringen om kraftigt utökat statligt stöd för att hantera situationen.

I Bryssel pågår samtidigt intensiva diplomatiska ansträngningar för att lösa konflikten. EU-kommissionären med ansvar för gränskontroller, Magnus Brunner, har fört omfattande samtal med representanter från båda länderna. Enligt källor som det politiska nyhetsmediet Politico har kontakt med finns en viss försiktig optimism om att situationen kan normaliseras redan till helgen.

Situationen belyser de spänningar som finns inom EU kring hanteringen av migration och gränskontroller. Trots Schengenavtalets grundprinciper om fri rörlighet har flera medlemsländer under senare år tillfälligt återinfört gränskontroller med hänvisning till säkerhetsläget eller migrationshantering. Konflikten mellan Spanien och Italien visar hur migrationsfrågan fortsätter att skapa friktion mellan medlemsländer och hur snabbt den fria rörligheten kan inskränkas när politiska motsättningar uppstår.