Länderna skyddar mer natur – men förlusten av arter fortsätter

I Nairobis hetta har under tre veckor världens representanter, förhandlare och forskare samlats för att granska hur det står till med planetens biologiska mångfald. Över 190 länder har deltagit i samtalen som FN-organisationen för biologisk mångfald, CBD, står bakom. Konferensens slutsats är nedslående: de globala målen för att hejda artdöden till 2030 nås inte i nuläget.

Bakgrunden är allvarlig. Enligt forskningspanelen IPBES utrotas arter i dag i en takt som är tiotals till hundratals gånger högre än genomsnittet under de senaste tio miljoner åren. Världsekonomiskt forum har beskrivit den accelererande artdöden som en av de största riskerna för mänskligheten och det globala finansiella systemet. Orsaken är att ekosystemen ligger till grund för allt från livsmedelsproduktion och råvarutillgång till rent vatten och frisk luft.

Vid FN-mötet i Montreal 2022 antogs ett globalt ramverk med tjugotre mål för att vända utvecklingen. Det övergripande löftet är att mänskligheten senast 2050 ska leva i harmoni med naturen, vilket innebär att förlusten av biologisk mångfald måste hejdas redan innan dess. Nu, halvvägs till 2030, skulle länderna redovisa sina nationella handlingsplaner och visa på konkreta framsteg.

Rapporten från Nairobi visar att vissa framsteg gjorts, bland annat när det gäller planeringen av nya skyddade områden både till havs och på land. Men takten är otillräcklig, och de bakomliggande orsakerna till artdöden har inte åtgärdats i nödvändig utsträckning. Jordbruk, skogsbruk, överfiske, föroreningar, klimatförändringar och invasiva arter fortsätter att slå hårt mot ekosystemen.

En särskilt svag punkt är arbetet med att fasa ut skadliga subventioner. Enligt ramverket ska länder identifiera och avveckla statliga stöd som gynnar miljöskadlig verksamhet, exempelvis inom jordbruk, skogsbruk och fiske. Ännu har få länder redovisat konkreta framsteg. Sveriges nationella rapport till FN, som lämnades in tidigare i år, visar att landet inte har identifierat några sådana subventioner alls.

– Det är ett område där vi inte ser några märkbara framsteg. Subventioner till ohållbara fiskeflottor och skadliga jord- och skogsbruksmetoder ligger fortfarande kvar, säger Ankin Schomaker, policyansvarig på Världsnaturfonden WWF, som följt förhandlingarna på plats.

Enligt det internationella ramverket ska dessa miljöskadliga stöd faser ut helt. I Sveriges nationella redovisning till FN, som lämnades in tidigare i år, framgår att statliga subventioner till miljöskadliga verksamheter varken har kartlagts eller fasats ut i någon nämnvärd utsträckning.

Förutom subventionerna pekar rapporten från Nairobimötet på flera andra svaga punkter. De främsta drivkrafterna bakom artdöden – intensivt jordbruk, ohållbart skogsbruk och fiske, föroreningar, klimatförändringar och invasiva arter – åtgärdas endast i begränsad omfattning. Flera länder har visat framsteg när det gäller att inrätta skyddade områden, men forskare och förhandlare varnar för att detta enbart behandlar symptomen snarare än de bakomliggande orsakerna.

En särskilt omdiskuterad fråga rör statliga subventioner till miljöskadlig verksamhet. Enligt ramverket från Montreal ska dessa fasas ut, men utvecklingen har gått långsamt. Ankin Ljungberg, policyansvarig på Världsnaturfonden WWF, som följt förhandlingarna på plats, konstaterar att det inte skett några märkbara framsteg inom detta område. Han pekar särskilt på subventioner till storskaligt fiske och jord- och skogsbruk med hög miljöpåverkan. Även Sverige har brustit i detta avseende – i den nationella rapport som lämnades till FN tidigare i år finns inga identifierade åtgärder för att fasa ut skadliga statliga stöd.

Värdskapet för mötet i Nairobi var symboliskt betydelsefullt. Staden hyser huvudkontoret för FN:s miljöprogram UNEP och mötet markerade samtidigt ett halvtidsbokslut för Agenda 2030 och Parisavtalets ekosystemrelaterade delar. Nästa etapp avgörs vid partsmötet i Armeniens huvudstad Jerevan i oktober, där länderna förväntas presentera skärpta nationella handlingsplaner.

För Sveriges del finns dock ett tydligt glapp mellan internationella åtaganden och nationell politik. I den rapport som lämnades till FN tidigare under våren medger Sverige att man inte har identifierat några statliga subventioner som är direkt skadliga för den biologiska mångfalden. Detta trots att bland annat jord- och skogsbrukssektorn fortsatt åtnjuter omfattande statligt stöd med dokumenterat negativa effekter på naturmiljön.

Nästa steg är FN-mötet om biologisk mångfald i Cali i Colombia i oktober, där ländernas handlingsplaner ska skärpas ytterligare. Förhandlingarna väntas bli tuffa. Frågan om finansiering, särskilt rika länders bidrag till naturvård i utvecklingsländer, väntas dominera. Samtidigt menar flera bedömare att de fattade besluten i Nairobi ändå ger visst hopp: aldrig tidigare har så många nationer lagt fram konkreta strategier för att värna naturen. Frågan är om det räcker när verkligheten på fältet fortfarande pekar i fel riktning.