Lina Lund: Kanadas gräddfil till EU kan ge Bryssel fler fiender än vänner

Kanadas premiärminister Mark Carney har ofta beskrivits som en grå eminens och teknokrat. Men när han under två dagar besökte EU-parlamentet i Strasbourg togs han emot som en rockstjärna. Ledamöter ställde sig i kö för att ta selfies, och talet belönades med stående ovationer.

– En allians mellan Kanada och EU skulle utgöra en ledstjärna för andra demokratier, sade Carney.

Carney, som tidigare varit chef för både Kanadas och Storbritanniens centralbanker, har länge varit mer bekant i finansvärlden än i politiken. Nu återvänder han hem över Atlanten med två konkreta resultat: en kanadensisk militärhjälm från andra världskriget och ett erbjudande om associerat medlemskap i EU.

Många höjde på ögonbrynen när EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i onsdags erbjöd Kanada att bli associerad medlem.

– Vi vill utveckla förbindelserna med Kanada till högsta möjliga nivå, sade hon och talade om en gemensam framtid.

Inget annat land har ett liknande upplägg, och EU:s fördrag saknar regler för associerade medlemskap. EU:s klimatkommissionär Wopke Hoekstra konstaterade att unionen här beträder ny mark – terra nova.

Bakgrunden är i hög grad geopolitisk. Europa och Kanada befinner sig i ett utsatt läge mellan ett fientligt Ryssland och ett USA som under president Donald Trump framstår som alltmer oförutsägbart. I den osäkerheten har närmandet mellan Ottawa och Bryssel vuxit fram som ett sätt för två demokratier att knyta närmare band.

Von der Leyen försökte samtidigt avväpna kritiken från Washington.

– Detta är inte ett partnerskap som vänder sig emot någon, sade hon.

Svaret från Vita huset kom inom några timmar. Donald Trump, som i regel ser internationella relationer som ett nollsummespel, hotade med nya tullar mot EU om han uppfattar initiativet som fientligt.

– Om jag på något sätt tycker att det är en hotfull handling kommer jag att införa mycket kraftiga tullar eller sluta handla med Europa inom många områden, sade Trump.

Hotet avslutade därmed den tillfälligt lugnare perioden i EU:s relation med Washington. Under senare tid har handelskriget mot EU varit pausat och tonen från Vita huset något mjukare, även om USA samtidigt har fortsatt att pressa Kanada med tullhot.

Bakom den politiska symboliken finns dock konkreta ekonomiska intressen. Kanada och EU har redan frihandelsavtalet Ceta, som tillämpats provisoriskt sedan 2017. Avtalet har ökat handeln mellan parterna, men det är fortfarande omstritt. Tio av EU:s medlemsländer har ännu inte ratificerat det.

Kanada är dessutom en allt viktigare partner i EU:s arbete med att säkra tillgången till kritiska råvaror. Landet har stora fyndigheter av litium, kobolt, nickel och andra mineraler som efterfrågas i batteriproduktion, försvarsindustri och grön teknik. För EU, som vill minska sitt beroende av Kina, kan ett närmare samarbete med Kanada få direkt betydelse för industrins leveranskedjor.

Utanför EU följs utspelet med viss skepsis. Ukraina, Montenegro och Albanien har under lång tid anpassat sina lagar och institutioner till unionens krav i hopp om att en dag bli medlemmar. Om Kanada kan få en särskild status utan att genomgå samma process, riskerar förtroendet för EU:s utvidgning att ta skada.

Även inom EU är enigheten långt ifrån självklar. Innan ett associerat medlemskap, oavsett exakt innebörd, kan bli verklighet krävs att alla 27 medlemsländer ställer sig bakom förslaget. Det är ett högt ställt krav i en union där till och med handelsavtal som Ceta väcker motstånd.

Vad det associerade medlemskapet faktiskt skulle innebära är ännu odefinierat. EU-kommissionen beskriver det som den högsta möjliga nivån av förbindelser, men någon färdig rättslig mall finns inte. Den politiska signalen är dock tydlig: när världen blir mer auktoritär och handelsrelationerna mer fragmenterade vill EU och Kanada visa att demokratier kan gå före. Frågan är hur länge lugnet i relationen med Washington varar.