Michael Winiarski: Frågan är bara vad Putin har i sitt giftskåp

Rysslands hybridkrigföring mot väst har under de senaste åren allt oftare tagit sig konkreta uttryck. Misstänkta sabotage mot undervattenskablar i Östersjön, gps-störningar över norra Europa och cyberattacker mot myndigheter har blivit vardag. Samtidigt varnar underrättelsetjänster för att Moskva när som helst kan trappa upp kriget mot Ukraina och västvärlden. Frågan är inte om Putin har fler medel att tillgå, utan hur långt han är beredd att gå.

De senaste årens händelser har ritat om den säkerhetspolitiska kartan. I september 2022 sprängdes gasledningarna Nord Stream i Östersjön, en händelse som fortfarande omgärdas av hemlighetsmakeri. Därefter har flera fiberkablar och elförbindelser skadats på misstänkt ryska fartyg. Gemensamt för dessa incidenter är att de är svåra att utreda, ännu svårare att bevisa och att de skadar infrastruktur som är kostsam att ersätta. Mönstret pekar mot en strategi där angrepp ska skapa osäkerhet utan att utlösa ett formellt krigstillstånd.

Hybridattacker är dock bredare än fysiskt sabotage. Metoderna är medvetet blandade: desinformation, påverkanskampanjer, migrationsvapen, cyberattacker mot banker och sjukvård samt mordförsök på avhoppare. Målet är att utnyttja öppna samhällens sårbarheter för att skapa splittring, förlora förtroende och tvinga fram politiska prioriteringar. Eftersom attackerna sällan går att binda till Kreml formellt, hamnar ansvaret hos allt från kriminella nätverk till enskilda aktörer. Det gör tröskeln för att svara militärt hög.

De baltiska länderna befinner sig i en särställning i detta hotlandskap. Estland, Lettland och Litauen har långa gränser mot Ryssland och Belarus, och de är de Natomedlemmar som tydligast varnat för Moskvas revanschism. Deras säkerhetstjänster har länge beskrivit hybridhot som en permanent del av rysk strategi. En öppen attack mot ett baltiskt land skulle vara en existentiell fråga för hela Nato. Artikel 5 innebär att ett angrepp mot en medlem är ett angrepp mot alla, och västliga trupper finns redan på plats i regionen.

Är en öppen invasion verkligen möjlig? Den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 visade att Putins tröskel för militär våldsanvändning är lägre än många västliga bedömare trott. Samtidigt skiljer sig situationen i Baltikum. Natos planering är tydlig, och ett invasionsscenario skulle kräva en förmåga att kontrollera luftrummet och tillförselvägarna. Ryssland har dessutom förbrukat soldater och utrustning i Ukraina. Men att helt avfärda en öppen konflikt vore att upprepa misstagen från tiden före 2022, då många utgick från att en storskalig attack mot Kiev var otänkbar.

Få frågor sysselsätter säkerhetsanalytiker lika mycket som innehållet i vad som ibland kallas Putins giftskåp. Där tros finnas verktyg för att intensifiera sabotage mot gasledningar, elkablar och telekommunikationer, men även cyberattacker mot finansiella system och samhällsviktiga verksamheter. Vissa bedömare räknar med risker till sjöss eller i luftrummet, där Ryssland kan provocera fram incidenter med Nato-förband. Andra scenarier innefattar omfattande desinformationsoperationer inför val i västländer. Giftskåpet är med andra ord både brett och svårbedömt.

Hotbilden har fått ekonomiska konsekvenser. Nato-länderna har höjt försvarsbudgetarna, och beställningarna hos försvarskoncerner som Saab, Rheinmetall och BAE Systems har vuxit kraftigt. Östersjön är samtidigt en pulsåder för elförsörjning, telekommunikation och sjöfart. Ett avbrott i kritiska ledningar mellan Finland, Estland, Sverige och Tyskland skulle slå direkt mot både företag och hushåll. Försäkringsbolag har redan börjat räkna in sabotage som en reell risk i regionen, vilket höjer premiekostnader och gör planeringen för rederier betydligt mer komplicerad.

Ett ökat ryskt angrepp skulle också påverka globala råvarumarknader. Ryssland är en av världens största exportörer av bland annat titan, palladium och aluminium – material som är viktiga för flygindustri, elektronik och biltillverkning. Störningar i leverantörskedjor, nya sanktioner eller en konflikt som blockerar Östersjön skulle pressa priserna i en tid då inflationen redan är känslig. Ryska fartyg spelar dessutom en central roll för många råvarutransporter, vilket gör frågan till en global ekonomisk angelägenhet, inte bara en europeisk.

Natos utvidgning med Finland och Sverige har förändrat den strategiska kartan. Östersjön har i praktiken blivit ett allierat innanhav, med undantag för den ryska exklaven Kaliningrad och Rysslands Östersjöflotta. Det minskar sannolikheten för en storskalig invasion, eftersom sådana operationer kräver överraskning och kontroll över luftrummet. Däremot ökar risken för sabotage och provokationer. Kreml vill visa att Nato-utvidgningen inte gör regionen tryggare i praktiken, och att väst alltjämt är sårbart för hybridangrepp.

Hotet från Ryssland kan inte beskrivas som enbart militärt. Styrkan ligger i att hålla västvärlden i en konstant ström av kriser – en attack här, en desinformationskampanj där – som tillsammans urholkar förtroendet för demokratiska institutioner. Frågan om vad Putin har kvar i sitt giftskåp förblir öppen. Men redan det som använts räcker för att varningarna ska tas på allvar.